Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

men som ”ibland också kunde vara mycket glad och förnöjd och när hon kom till gården
så log hon och hyssjade”. 1
Bykopperskan var således känd i byn och man kunde genom att sända bud till henne be
henne komma till gårds för att koppa där man i regel då tills dess hon kom, hade sett till
att bastun var färdigt eldad. Och bykopperskan var i regel den som kom till gården för att
koppa, eftersom hon vanligtvis inte hade tillgång till en bastu där hon då kunde ha koppat
folk. Men det har nog också förekommit att bykopperskan har kunnat elda sin egen bastu
och där koppa folk som hade kommit till henne för att bli botade.
5.11.3 Kringvandrande kopperskan erbjöd sina tjänster
Den andra kategorin av kopperskor som under den tid det här är fråga om, och som har
förekommit, om än i mindre utsträckning, i vårt land är sådana kopperskor som jag till
skillnad från bykopperskan har valt att kalla för den kringvandrande kopperskan.
En av de saker som har karaktäriserat den kringvandrande kopperskan som oftast var
fattig, var att hon i regel inte hade någon egen bastu eller tillgång till en dylik i vilken
hon vid behov kunde ta emot folk för att koppa dem. Därför var hon tvungen att färdas
omkring, d.v.s. i regel då vandra omkring i socknen eller i olika socknar och i gårdarna i
byarna, dit hon kom för att erbjuda folk sina tjänster. Man kan väl säga att den kringvandrande
kopperskan bedrev ett slags uppsökande verksamhet. Detta innebar i praktiken
att kopperskan, för det mesta helt oombedd och oväntat, dök upp på en gård och erbjöd
sig att massera, men ofta nog också att koppa folk, eftersom hon vanligtvis hade sina
koppningsredskap med sig eller som det sägs att ”det fanns en sådan där liten kopperska
och hon gick omkring och koppade, sökte upp koppningstillfällen” 2 eller vidare att ”nog
vandrade kopperskorna från gård till gård och frågade efter arbete, och mycket ofta inträffade
vad jag vet sådana här koppningar”. 3
Kopperskan kom med sin hornsäck eller bar på en pärtkorg i vilken hon hade koppningsredskapen.
Men det var också vanligt att hon hade dem i ett knyte som hon kunde
ha fäst vid en käpp som hon höll på axeln medan hon vandrade. Knytet med koppningsredskapen
var ett av de mest karaktäristiska kännetecknen för just denna kategori av kopperskor,
vilka traskade omkring och med ljus och lykta sökte efter tillfällen att få massera
och koppa eller som det berättas om henne att ”kopparkäringarna gick från gård till gård
med sin hornsäck så att hornen bullrade och skramlade”. 4
Om de kringvandrande kopperskorna sägs det att dessa vanligtvis hade ett stort och
vidsträckt distrikt inom vilket de rörde sig och därför brukade man på skämt också kalla
dem för ”länskopperskor”.
Beträffande de kringvandrande kopperskorna så var det mycket vanligt att man då
betraktade dem som ett slags yrkeskopperskor, ammattikuppari, som kanske också var
skickligare i att koppa än bykopperskorna – det var ju också det enda yrke de hade, näm-
1 SKSÄ 106:23. 1971. Paasio, Marja. Ylivieska.
2 SKNA 805:1, B:35. 1961. Punttila, Matti. Sippola.
3 SKSÄ 145:9. 1974. Salo, Lasse. Sakkola.
4 MV:AK. Heikkinen, Paavali, s. II (14). 1971. Rautavaara.
252