Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

egenskapen att stelna. Grekerna drog av denna iakttagelse den för hela deras patologi så
viktiga och för övrigt alldeles riktiga slutsatsen, att blodets koagulation berodde på att
slemmet stelnade. Denna sistnämnda process ansågs åter ha sin orsak i den avkylning,
som är en följd av att blodet lämnat kroppen – en uppfattning som visserligen var felaktig
men som låg när till hands, och som för övrigt accepterades ännu under början av
1800-talet.
Kärlinnehållet eller ”blodet” i dagligt tal bestod således av fyra olika vätskor, nämligen
blodet i vetenskaplig bemärkelse, den svarta gallan, den gula gallan och slemmet. Slemmet
kallades på grekiska phlegma, den gula gallan cholera, den svarta gallan melancholia
och blodet slutligen haima. I den senare medicinska litteraturen, vars modersmål blev
latinet, hade man inte några vetenskapliga termer för phlegma, cholera och melancholia,
vilka därför bibehölls, under det att haima översattes med det latinska ordet för blod,
nämligen sanguis.
Så långt var allting rena iakttagelser, som tolkades dels felaktigt och dels alldeles riktigt.
Här sätter emellertid ett djärvt antagande in, nämligen att kärlinnehållets fyra beståndsdelar
motsvarar de fyra elementen i överensstämmelse med nedanstående schema. Den
grekiska naturfilosofin hade redan tidigt utrustat vart och ett av de fyra elementen med
karakteristiska grundegenskaper av torrhet och fuktighet, köld och värme. Dessa egenskaper
överfördes med oerhörda konsekvenser för den följande utvecklingen på blodets
fyra beståndsdelar som framgår av nedanstående sammanställning:
LUFTEN. JORDEN.
Blodet, haima, sanguis. Den svarta gallan, melancholia
Varm och fuktig. Kall och torr.
VATTNET. ELDEN.
Slemmet, phlegma. Den gula gallan, cholera.
Kallt och fuktigt. Varm och torr.
Blodförändringar som sjukdomsorsak. Kärlinnehållet, livets upprätthållare och bärare, bestod
sålunda av en blandning av de fyra vätskorna, vilka – som redan Empedokles hade
gjort gällande – hos den friska människan förekom i lika stor mängd och därigenom höll
varandras motsatta egenskaper av torrhet och fuktighet, köld och värme i jämvikt.
I den kanske berömdaste av de hippokratiska skrifterna, Om människans natur, som enligt
Aristoteles uppgift skulle vara författad Hippokrates’ svärson Polybos, är fysiologins
och patologins grundsanningar sammanfattade i de bekanta satserna:
Människans kropp innehåller i sig blod, slem, gul galla och svart galla, och detta är vad
som utgör hennes kroppsliga natur, och vad som är grunden till sjukdom och hälsa. Människan
är således som friskast, när dessa ämnen med hänsyn till blandning, styrka och
mängd stå i ett väl avmätt förhållande till varandra. Hon lider däremot, när något av dessa
58