Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

ligen att massera och koppa folk, eller som det heter att ”hon vandrade, hon gjorde det
således som sitt yrke det där att hon strövade omkring från gård till gård”. 1
Ett visst mått av det gamla bibliska ordspråket om att ingen är profet i sin hemtrakt
torde också ha legat i det allmänna sättet att betrakta de kringvandrande kopperskorna
som oväntat dök upp på en gård, för man ansåg dem vara mera kunniga i att koppa än de
välkända vanliga bykopperskorna. Samtidigt vill jag påstå att det just är om de kringvandrande
kopperskorna som de existerande nidvisorna om kopperskor handlar, och vilka är
ett fenomen som mig veterligen förekommer enbart på finska i vårt land. 2 För det är just
om kopperskornas flängande i gårdarna och deras konstiga beteende och det sätt på vilket
de botar folk som dessa nidvisor vanligtvis handlar.
Trots att den kringvandrande kopperskans besök på en gård i regel var helt oväntat så
brukade man ta väl emot henne och se till att hon trakterades med det bästa gården kunde
erbjuda, eller som det konstateras att ”kopperskan kom till gården bastun eldades och gästen
togs emot som en sällan skådad släkting”. 3 I och med att kopperskan hade kommit till
gården var det hon som själv ledde sin verksamhet där. Det första hon vanligtvis brukade
göra var att hon beordrade att bastun på gården skulle eldas av någon lämplig person av
gårdsfolket. Att hon var fattig och sökte om uppehälle var nog också säkert orsaken till,
att hon när hon väl hade kommit till en gård, sällan gjorde sig någon brådska, utan hon
kunde stanna på gården i flera dagar t.o.m. upp till en vecka medan hon koppade inte enbart
gårdsfolket utan även sådana som sökt sig till gården, när ryktet om hennes ankomst
på olika sätt hade nått ut omkring i trakten. Och varför skulle hon inte stanna och trivas,
när hon fick både mat och husrum under den tid hon koppade på gården.
Om den kringvandrande kopperskan sägs det att hon kunde vara en glad och vänlig
människa som vanligtvis var mycket omtyckt eller som det sägs att ”kopperskan var högt
uppskattad, då kopperskan kom till gården och hornpåsen skramlade vid bältet betydde
det lätthet i livet”. 4 Samtidigt som hon var i gården fick man också höra skvaller om sådant
som inträffat på annat håll i gårdar hon besökt och som hon sålunda förde med sig.
5.11.4 Kopperskan i den allmänna bastun, ett andra slag av
yrkeskopperska
Den tredje kategorin av kopperskor, om vilka materialet emellertid ger rätt så knapphändiga
uppgifter, är som redan nämnts, de kopperskor som tog emot och utförde koppning
i någon allmän bastu, vilka i regel tycks ha funnits i städerna men ibland även på någon
av tätorterna i vårt land.
En av de saker som var utmärkande just för kopperskan som verkade i den allmänna
bastun, var att hon som sagt brukade kalla sig själv för sarvittaja, kopperska och som var
den benämning som hon använde sig av då hon meddelade om sina tjänster.
1 SKSÄ 213:1. 1976. Rausmaa, Pirkko-Liisa. Sysmä.
2 Strandberg 1996, s. 14–15.
3 MV:AK. Viero, Taina, s. 1. 1956. Ruokolax.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 193, s. 4. Kivijärvi. 1972.
253