Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

kylä i Hauho spred sig budskapet snabbt om detta i byn. Hilma hade sina stadigvarande
gårdar där hon utförde sitt arbete”. 1
Allt nog, när väl kännedomen om att den kringvandrande kopperskan hade kommit
till gårds började man så småningom att elda bastun på gården. Och de som önskade hade
nu ett gott tillfälle att få sig koppade antingen de tyckte sig vara i akut behov av det eller
inte. Nog samlade det sig käringar alltid – och gubbar med för den delen.
Bykopperskan som kom på avtalad tidpunkt utgjorde ett slags andra form av verksamhet,
som de mer eller mindre fast bosatta kopperskorna de s.k. bykopperskorna bedrev
i och med att de utförde koppning på beställning i någon bestämd gård på en på
förhand avtalad tidpunkt. De här bykopperskorna var sådana som i regel hade någonting
annat som de egentligen livnärde sig av. Men de var mycket intresserade och hade lärt sig
konsten att koppa och gjorde detta då för det mesta s.a.s. vid sidan om för att skaffa sig en
liten extra förtjänst. Men om det visade sig att de var omtyckta så blev de nog också flitigt
anlitade.
Även om det i några enstaka av de äldsta uppteckningarna talas om att det förekom
kopperskor som kom när man kallade på dem så förefaller det som om bruket med
bykopperskan som man beställde skulle ha varit betydligt mera vanligt under de senare
årtiondena och i praktiken faktiskt taget då över hela landet under den tidsperiod då
koppningen ännu var i allmänt bruk på landsbygden i vårt land. Redan i en av de på
1910-talet tillkomna uppteckningarna konstateras det helt enkelt kort att ”om någon skadade
sig så illa att det kom blod under huden, så genast hämtade man kopperskan”. 2 En
informant berättar också om att ”det på 1920-talet i Sysmä i min hemby ännu fanns en
massösgumma som, som huvudyrke på beställning färdades omkring från gård till gård
inte endast för att massera utan även för att koppa”. 3 Och i en annan uppteckning från
början av 1930-talet säger en kopperska att ”den som skulle låta sig koppas hämtade kopperskan
hem till sig” 4 och i slutet av 1930-talet konstateras det vidare att ”den som kallade
på kopperskan till gårds måste sålunda elda bastun ...” 5
Det att man då bad en bykopperska att komma till gårds var ofta nog betingat av en viss
sjukdom eller åkomma som man led av och som man ansåg att kopperskan kunde bota.
Men därtill har det nog också förekommit att gummorna i en by beslöt sig för att samlas i
en gård och be en bykopperska att på en avtalad tidpunkt komma till gården för att koppa
dem. Eller som det konstateras att ”några kvinnor hade slagit sig samman och bett kopperskan
att komma” 6 men också att på mera avlägsna orter efterlyste man bland byborna
en kopparbastu på ett bestämt ställe för ”det var ju mera fördelaktigt att transportera kopparkäringen
med sin hornpåse än en hel flock av käringar till kopperskan”. 7
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 372, s. 16. Hauho. 1972.
2 SKS KRA. Andberg, Pentti. 22. 1932, uppt. 1915–1925. Vichtis.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 339, s. 5. Sysmä. 1972.
4 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 22003. 1933. Perho.
5 SKS KRA. Sirkiä, Abram. E 147. 1938. Kuolemajärvi.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 66, s. 7. Pälkäne. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 366, s. 11. Lappi Å. & B. l. 1972.
156