Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

karelen och Ostkarelen samt i delar av Nordsavolax och det andra i de svenska kusttrakterna
av Sydösterbotten. 1 Och med tanke på alla de uppgifter om koppningen och dess
utförande som föreligger och som visar att vårdmetoden har varit i flitig användning över
så gott som hela landet ger artikeln i fråga alltså det intrycket att kopperskorna och deras
verksamhet inte har betraktats som egentligt kvacksalveri.
Omkring trettio år senare tas samma ämne på nytt upp i en artikel som beskriver
kvacksalvarna och kvacksalveriet förr och nu. 2 Men inte heller i denna artikel finns kopperskorna
eller deras verksamhet omnämnd med ett enda ord. Det talas nog om folkbotarna
och deras verksamhet vilken ställvis förklaras i detalj, men alltså inte om kopperskan.
Detta trots att den av kopperskorna bedrivna omfattande verksamheten måste ha
varit känd av artikelförfattaren. I slutet av artikeln konstateras det att det är vars och ens
skyldighet att hjälpa sin nästa som är sjuk. 3 Men det är väl också detta som kopperskorna i
högsta grad har strävat till och oftast utan att så mycket tänka på den egna förtjänsten trots
att de brukade meddela om priset för behandlingen enligt antalet fastdragna kopphorn.
För bland dem som har utnyttjat kopperskans vårdmetod och inom det samhälle hon
levde och verkade har hon ju som sagt uppfattats så som en av dem och som utförde en
botande, icke en skadlig verksamhet. Sällsynta är uppgifterna om att vårdmetoden i fråga
inte skulle ha haft avsedd inverkan. Och ännu mera sällsynta är uppgifterna om att koppningen
skulle ha haft en direkt skadlig inverkan eller att kopperskan skulle ha hindrats
från att utföra sin verksamhet i vårt land.
Det är först i en i mitten av 1930-talet publicerad för folket avsedd läkarbok som det
i samband med en beskrivning av bastun konstateras att ”Bland behandlingsmetoderna
i den finska bastun bör den mångenstädes alltjämt omhuldade ’koppningen’ (ett slags
ytlig blodavtappning) icke glömmas. Enär emellertid detta förfarande med säkerhet
ofta okritiskt används samt då ’koppargumman’ väl knappast någonsin kan förutsättas
inneha de för ingreppets utförande nödiga förutsättningarna, så vore det önskvärt, att
koppningen i badstugorna komme ur bruk.” 4 I samma avsnitt konstateras det vidare att
”koppningen kan nuförtiden fås utförd av skolade personer (t.ex. sjuksköterskor)”. 5 Något
direkt förbud av kopperskans verksamhet i bastun i vårt land utgör det av en läkare gjorda
uttalandet således inte, endast en förhoppning om att man så småningom skulle sluta
anlita kopperskan. Vårdmetoden i fråga som sådan utdöms inte.
1 Suolahti 1921, s. 253–255.
2 Pensala 1953, s. 815–828.
3 Pensala 1953, s. 824.
4 Eskelin & Tillgren 1935, s. 38.
5 Eskelin & Tillgren 1935, s. 38.
267