Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

vändningen av kopperskor allmänt oberoende av förmögenhetsförhållanden”. 1 Den övervägande
största delen av svaren är alltså överensstämmande med varandra i det att det
påpekas att det inte har funnits någon större skillnad mellan rika och fattiga när det gäller
användningen av koppningen.
Tjänstemän och herrskap har som det konstateras i ett jämförelsevis ringa antal
svar, blott i mindre utsträckning använt sig av vårdmetoden. Den var helt enkelt mera
utnyttjad av de fattiga vilka i högre grad har gynnat vårdmetoden eftersom dessa inte
hade råd att uppsöka läkare eller att koppning har varit en jämförelsevis vanlig vårdmetod
bland de lägre kretsarna av befolkningen som var mindre bemedlade och vilka en längre
tid d.v.s. senare än de övriga har utnyttjat denna vårdmetod, som ju var böndernas och
arbetarnas vårdmetod.
Och i den bemärkelsen tycks det således ha funnits en viss skillnad mellan rikt och
fattigt folk. De som hade mera pengar nog kunde vända sig till de läkare som eventuellt
fanns och behövde inte ty sig till kopperskan. Medan fattigt folk såsom bönder och arbetare
däremot fick lov att ty sig till kopperskan och hennes vårdmetod.
Om detta sägs det bl.a. att ”i främsta rummet människor i arbetsför ålder och fattigare
använde allmänt mera kopperskor” 2 eller att ”de fattiga har givetvis mera gynnat de här
billiga folkbotarna, medan rika på annat sätt har kunnat sköta sig bättre och mera besöka
läkaren än de fattiga” 3 samt att ”de rika använde mera sällan kopperskan som hjälpmedel
mot sina krämpor, medelklassen och de fattiga var i huvudsak kopperskans kunder”. 4
Även om det alltså i den övervägande största delen av uppteckningarna konstateras, att
det vanligen inte tycks ha funnits någon skillnad mellan rika och fattiga, så förekommer
det alltså även uppgifter att så inte i alla sammanhang skulle ha varit fallet. För det verkar
nog ha varit så enligt en del uppteckningar, att det var fattigt folk som i högre grad än de
rika skulle ha utnyttjat just denna vårdmetod och detta med en helt naturlig och logisk
förklaring – de fattiga hade helt enkelt inte råd eller möjlighet på den tiden att vända sig
till läkaren för att låta bota sina krämpor.
Man bör dock komma ihåg, så som redan påpekats att svaren på den fråga som har
ställts i regel gäller förhållanden från och med början av seklet fram till 1930–40-talen
vanligen en tid, som för dem som svarat på frågan har legat längre tillbaks i tiden. I de
uppteckningar som gjorts i början av 1900-talet och som i regel beskriver förhållanden
samtida med sagesmännen själva berörs ju inte frågan om de som lät koppa sig var fattiga
eller rika. Det ansågs då som självklart att var och en som var i behov av vård vände sig till
kopperskan, som i regel fanns närmast till hands.
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 313, s. 26. Pihtipudas. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 71, s. 15. Kumo. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 184, s. 21. Raumo & Raumo lkm. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 258, s. 25. Alahärmä. 1972.
130