Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

nackorna, vilka blev tillgängliga för ett större antal personer. 1 I den form koppnings- och
åderlåtningsanvisningarna ingår i de almanackor som i detta sammanhang har utnyttjats
så består de ursprungligen av de månadsregler, vilka sedermera kom att antecknas på blad
och på vilka de dagar som då till att börja med ansågs vara lämpade för åderlåtning under
vissa tidpunkter på året fanns angivna.
I den form koppningsanvisningarna ingår i dessa, sedermera tryckta almanackorna,
så består de av små s.k. valmärken vilka i form av små avbildade blodkoppar, koppglas
finns utsatta invid olika dagar i almanackan i förening med de olika himmelstecknen och
då man enligt dåtida praxis ansåg det vara lämpligt eller t.o.m. ytterst lämpligt att bada
och låta koppa sig. Och i en del av almanackorna från 1600-talets senare del ingår det
dessutom, förutom de till de olika himmelstecknen knutna valmärkena speciella regler
för som det heter ”Om koppa och bada”. 2 I almanackorna utgivna i Sverige och Finland
har det funnits utprickade dagar lämpliga för koppning från och med 1585 fram till 1725
då den nya utgivaren av almanackan för 1726, Nicol. Hasselbom ej mera ansåg det vara
nödvändigt med dylika s.k. prognostiska regler. 3 Följaktligen finns det fr.o.m. 1726 inte
mera några för koppning lämpade dagar angivna i våra almanackor.
I det närmaste jämställd med almanackan är även den av Michael Agricola i Finland
utgivna bönboken Rucouskiria i vars almanacks del det ingår ett par korta anvisningar om
koppningens lämplighet under vissa tidpunkter av året. 4
Övrig litteratur, som jag har använt mig av som källmaterial kan i grova drag delas in i
olika grupper, sådana som bibliografier, lexikon och ordböcker, folkmedicinsk litteratur,
litteratur över medicinens och hälsovården historia samt övrig litteratur av varierande
slag så som t.ex. priskuranter, instrumentkataloger och en del tidningsartiklar.
Av de bibliografier som här har utnyttjats hör den internationella etnologiska bibliografin
Volkskundliche Bibliographie som har utgivits sedan 1917 till den viktigaste i detta
sammanhang. Ur dess folkmedicinska avdelning har hämtats bibliografiska uppgifter
över folkmedicin och som därtill har kompletterats med uppgifter ur en motsvarande
bibliografi över nordisk folkmedicin. Men även den i vårt land utgivna folkmedicinska
bibliografin har utnyttjats. 5 Dessa uppgifter har visat i hur pass ringa omfattning tidigare
forskning har befattat sig med de olika blodtappningsformerna.
Den folkmedicinska litteraturen, som är en del av den etnologiska litteraturen utgör
den referensram utgående från vilken jag har försökt att bygga upp föreliggande avhandling
– en folkmedicinsk studie över en speciell vårdmetod och dess användning. En stor
del av den folkmedicinska litteraturen består av akademiska avhandlingar men även av
översiktsarbeten och enskilda artiklar vilka har utnyttjats.
1 Beträffande almanackans och kalenderns historia hänvisas till Klemming-Eneström, Sveriges kalendariska litteratur
1 & 2, 1878–1879 och till Liebgott, Kalendere Folkelig tidsregning i Norden 1973 samt till Bonde=Practica
1670.
2 Almanach 1672 (Voigt), s. 27–28; Almanach 1684 (Voigt), s. 21v.
3 Almanach 1726, s. 22–39.
4 Agricola 1544, t.ex. s. B iiij.
5 Havas 1983, s. 311–330.
27