Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

huvudvärk koppade man på axeln och ut efter ryggen” 1 samt slutligen att ”om man hade
värk i huvudet kunde man dra fast hornen t.o.m. på hjässan ... min far berättade att han
hade stark huvudvärk sedan satte kopperskan hornen på hjässan (först rakades håret bort)
och i hornen kom det som blodigt vatten – och därmed upphörde hans huvudvärk”. 2
Beträffande just huvudvärken och de på kroppen utnyttjade fastdragningsställena kan
man således fastslå att dessa utan undantag har befunnit sig i närheten eller omedelbar
närhet av det ställe där man har känt av värken – i huvudet.
Sammanfattningsvis kan man säga att av de enskilda sjukdomarna eller krämporna,
mot vilka man enligt uppteckningarna fr.o.m. slutet av 1910-talet fram till de gjorda i
början av 1970-talet har koppat, har den överlägset vanligaste varit den som kallades huvudvärk
eller värk i huvudet eller tungt huvud. Och enligt uppgifter från den ovannämnda
tidsperioden har man ansett att det just var den onda bloden som förorsakade huvudvärken
och som skulle koppas bort. Men även vid riktigt ordentlig huvudvärk, migrän har
det enligt sentida uppgifter ansetts att koppning härvidlag har varit botemedlet. Enligt
uppteckningar gjorda i slutet av 1910-talet och fram till de gjorda på 1960- och 1970-talen
har det ansetts lämpligast att koppa mot huvudvärk med kopphorn i nacken. Men även på
halsen, på kinderna, bakom öronen, på axlarna eller på skuldrorna, d.v.s. i närheten av där
huvudvärken kändes av, har man koppat.
6.1.4 Svindel
En krämpa som man konkret har känt av i en bestämd del av kroppen och som man rätt så
flitigt har låtit sig koppas emot och som även ansågs ha ett visst samband med blodtrycket,
är svindel eller svindel i huvudet. I uppräkningarna av de krämpor mot vilka man koppat
så omnämns svindeln vanligtvis efter blodtrycket.
I regel talades det bara om svindel eller svindel i huvudet, på finska om huimaus, 3 päätä
huimas 4 eller pyörrytys. 5 Dessa benämningar på finska finns dock, i motsats till en benämning
för blodtrycket, omnämnda i såväl Gananders Nytt Finskt Lexicon från 1786 6 som i
Lönnrots Finsk-Svenskt Lexikon från 1874, respektive 1880. 7
Svindel har alltså varit något som man har känt av i huvudet, men den omtalas alltid
som en särskild krämpa, åtskils från huvudvärken. Men som dock inte omtalas i uppteckningarna
från slutet av 1910-talet som en krämpa som man har koppat emot. Den
tidigaste uppteckningen, i vilken svindel omtalas är från början av 1940-talet. Även om
uppgifterna över koppning mot svindel inte är så många, så är dessa dock om än glest,
fördelade över hela landet.
Såsom ofta är fallet i fråga om de under senare tider tillkomna uppteckningar, i vilka
närmare beskrivningar i regel saknas, så finns svindeln endast uppräknad som en av de
1 SKS KRA. Hosiaisluoma, Alli. 131. 1955. Ylistaro.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 279, s. 27. Räisälä. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 257, s. 19. Ylöjärvi. 1972.
4 SKS KRA. Rautiainen, Albert. 1666–1667. 1940. Karstula.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 67, s. 3. Parkano.1972.
6 Ganander (1786) 1937–38, huimaa päätä, s. 193; Ganander (1786 & 1787) 1938, pyörtymys, s. 434.
7 Lönnrot I 1874, huimaus, s. 205; Lönnrot II 1880, pyörryttää, s. 302.
272