Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

inte något att förvåna sig över. Dessa anvisningar var ju, såsom det redan påpekats, mer
eller mindre exakt kopierade av varandra.
Det som man kan undra över är att hur man skall kunna förklara en del av överensstämmelserna
mellan koppningspunkterna och de olika sjukdomarna eller krämporna i
de i handskrifterna och läkarböckerna ingående anvisningarna i förhållande till den form
dessa framkommer i det arkivaliska materialet hos oss.
En sak förefaller dock att vara säker, och det är att kopperskorna under den period det
här är frågan om knappast kan ha inhämtat sitt kunnande ur de i början av 1800-talet hos
oss på finska utgivna, för folket avsedda läkarböckerna, som Nordblads eller Lönnrots
husläkarböcker. För i dessa omtalas koppningen endast i förbigående och den jämställs
med användningen av blodiglar. 1 Men inte heller i husläkarböckerna från slutet av 1800-
eller början av 1900-talet i vårt land ingår det några närmare anvisningar beträffande
sjukdomarna och koppningspunkterna, eftersom anvisningarna i dessa böcker närmast
koncentrerar sig på det tekniska utförandet av koppningen. 2
Men en av de saker som emellertid försvårar klarläggandet av frågan om på vilket sätt
de sedan slutet av 1800-talet verksamma kopperskorna har inhämtat sina kunskaper,
är det som redan tidigare har omtalats, att närmare upplysning om detta saknas såväl i
det äldsta som i det yngsta arkivaliska materialet, det som tillkommit fram till mitten av
1900-talet. Och trots att det i det yngsta materialet i allmänhet talas om att kopperskan,
medan hon ännu var ung, hade ärvt sin kunskaper av en äldre kopperska, så är det en
intressant aspekt som saknas, själva innehållet i de färdigheter som hon ärvde. Det talas
ofta nog om att ”koppningskonsten gick i arv” eller att man såg på när en äldre kopperska
arbetade, och att man härvidlag lärde sig själva tekniken. Det som man däremot inte
nämner är kopperskans kunskaper om koppningspunkterna på kroppen i förhållande till
de olika sjukdomarna eller krämporna, som hon avsåg att bota, och som måste anses
utgöra en betydelsefull del av själva koppningskonsten. Det är till stor del denna kunskap
som bildar en form av ett slags ”muntlig litteratur” 3 som alltså har traderats vidare från en
generation av kopperskor till en annan.
6.3.2 De äldsta anvisningarna och de från 1600- och 1700-talen
De allra äldsta koppningsanvisningarna, om än mycket knapphändiga ingår i den av Agricola
på finska 1544 utgivna bönboken, Rucouskiria/Bibliasta ... För i denna talas det bara
om när det var lämpligt att koppa och vilka delar av kroppen detta inte rekommenderades.
4 Från mitten av 1500-talet härstammar också de äldsta uppgifterna om just förekomsten
av kopperskor i vårt land. 5
Uppgifterna om de olika månfaserna och deras förhållande till himmelstecknen och
beaktandet av dessa i samband med just koppningen ingick i de gamla almanackorna
1 Nordblad 1837, s. 79; Lönnrot 1839, s. 94.
2 Uhrström u.å., s. 331–332; Wistrand 1897, s. 510–511; Oker-Blom & Levander 1907, s. 202.
3 Encyclopedia of anthropology 1976, s. 290–291.
4 Agricola 1544, Aprilis; September s. Biiij.
5 Streng 1915, s. 84.
306