Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

det hade gjort hos oss. När det gäller svaret på ett dylikt undrande säger det sig självt
att det står att sökas i den yngre och yngsta delen av det arkivaliska materialet, det som
har tillkommit efter 1960-talet, för det är här, som man får ett mer eller mindre entydigt
svar på frågan om varför man inte har utnyttjat koppning som en vårdmetod mera sedan
1950–1960-talen i vårt land.
Enligt de i materialet framkomna uppgifterna rörande koppningsbrukets upphörande
så verkar det nog inte vara fråga om något mera allmänt förbud mot vårdmetodens utnyttjande,
även om man kanske kunde tro detta, som direkt skulle ha tagit kål på koppandet.
För redan på 1930-talet konstateras det i den i vårt land publicerade moderna läkarboken
Hälsa och sjukdom bl.a. att: ”Bland behandlingsmetoderna i den finska bastun
bör den mångenstädes alltjämt omhuldade ’koppningen’, (ett slags blodavtappning), icke
glömmas. Enär emellertid detta förfarande med säkerhet ofta okritiskt användes, samt då
’koppgumman’ väl knappast någonsin kan förutsättas inneha de för ingreppets utförande
nödiga förutsättningarna, så vore det önskvärt, att koppningen i badstugorna komme ur
bruk ... Koppningen kan nuförtiden fås utförd av skolade personer (t.ex. sjuksköterskor).” 1
Men som vi har sett så upphörde inte användningen av och utförandet av vårdmetoden i
badstugorna, bara för att läkarna inte direkt rekommenderade utnyttjandet av koppning.
Den mest naturliga förklaringen ligger i det faktum att de kopperskor som sedan början
av 1900-talet hade varit aktiva hade uppnått den åldern att de inte mera orkade eller
ville utföra koppning och därför så minskade antalet kopperskor radikalt ute på landsbygden.
Och att det kring mitten av 1900-talet knappast mer fanns någon yngre generation
i större omfattning åt vilken de äldre kopperskorna då kunde lära ut eller överföra sina
färdigheter. Här kan man säkert säga att en annan naturlig förklaring till att man inte
mera kanske alltid behövde utnyttja koppningen ligger i att man hade större möjlighet att
utnyttja hälsovårdsväsendets uppbyggnad och utbyggnad efter krigen på 1940-talet i vårt
land.
8.2.2 Det fanns knappt några aktiva kopperskor mera kvar
Men så som det framkommer av materialet så är det fråga om ett mer eller mindre enstämmigt
konstaterande, att man inte mera på 1950- och 1960-talen hade tillgång till kopperskor
på landsbygden. För enligt överensstämmande uppgifter i uppteckningarna redan
i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet sägs det kort, att de gamla kopperskorna ofta
nog saknas på orten eftersom de för det mesta helt enkelt hade dött bort. 2 Medan det i det
yngsta arkivaliska materialet konstateras vidare, förutom det att det inte mera finns tillgång
till någon kopperska på landsbygden, att man nog gärna ännu skulle låta sig koppas
1 Eskelin & Tillgren (Savolin) 1930, s. 38.
2 SKNA 404:1, A:55. 1960. Kiviniemi, Eero. Kankaanpää; SKNA 148:1, A:15. 1959. Virtaranta, Pentti & Itkonen,
Terho. Konginkangas; SKSÄ 72:46. 1959. Kylmänen, Liisa. Ylikiiminki; SKSÄ 125:12. 1962. Raivio, Vuokko.
Jalasjärvi.
330