Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Bild 11. Koppyxan var det vanligaste hos oss använda blodristande redskapet som i regel var
tillverkat av en 10–15 cm lång järnstång eller spik. Dess viktigaste del var den lilla om en yxa
påminnande eggen, som måste vara väl vässad och härdad för att fungera bra. Bilden visar
koppyxor av olika modell, en av dem försedd med ett ordentligt trähandtag och de andra bara
med en ögla som handtag. Helsingfors universitetsmuseum Arppeanum, foto förf.
därefter började smida så att den fick formen av ett litet yxbett som kunde vara mellan
knappt 1 och 1,5 cm brett. 1 Det förekommer också modeller av koppyxor på vilka själva
bettet, det lilla yxbladet, sitter ett litet stycke inåt från den allra yttersta ändan av själva
koppyxan. Den andra ändan av järnstången kunde lämnas rak och formas till så att den
var lämplig att förses med ett trähandtag. Men man kunde också, som man i en del fall
har gjort, glödgat upp även denna ända av järnstången och böjt den till en liten ögla som
sedan bl.a. utnyttjades som ett litet handtag.
Även om koppyxan var helt och hållet handgjord och det har förekommit en del lokala
variationer hos oss, så är det frågan om ett redskap som till form och utseende var en mer
eller mindre standardiserad modell och som tycks ha stått sig s.g.s. oförändrad genom
tiderna. Något som kanske framgår bäst av de tillgängliga illustrationerna som kommer
från olika delar av landet och som härstammar från olika tider.
Den ovan beskrivna tillverkningen, d.v.s. själva smidandet av en koppyxa var förr hos
oss en sak som i regel sköttes av den verkliga yrkesmannen på orten, lands- eller bysmeden.
Det var ju han som hade tillgång till de lämpliga verktygen och utrymmena d.v.s. sin
smedja i vilken han kunde tillverka dessa koppyxor och om vilket det i korthet berättas
t.ex. att ”koppyxan ... den var gjord av landssmeden”. 2
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 184, s. 18. Raumo. 1972; SKS KRA. Hiltunen, Kaarina. Kansanlääkintä 2, s. 2.
1977–78. Kristina.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 235, s. 5. Rautus. 1972.
108