Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

de ha varit med om att såren hade blivit svårläkta efter det att man som avslutning hade
gnidit tvål ovanpå såren och att den därför inte fick utnyttjas.
I vilket fall som helst så inskränker sig uppfattningarna om att tvålen utgör ett slags
gift som inte fick komma i beröring med koppningssåren till några uppgifter från de östra
delarna av vårt land. Medan man i de övriga delarna av landet nog har strukit på tvål utan
att detta enligt uppgift tycks ha lett till några som helst komplikationer. Däremot kan man
inte säga huruvida just tvålen har haft en helande effekt eller om koppningssåren hade
läkts trots att man bara sköljde dem med vatten, ty för det mesta tycks de ha läkts utan
några som helst men efteråt, något som vi återkommer till framöver.
Sammanfattandes kan man säga att till de avslutande åtgärderna, efter det bloden
upphört att komma, hörde tvättning och sköljning av kroppen eller åtminstone av de
kroppsdelar som koppats. Härvidlag har man då, som det enligt uppgifter om förhållanden
fr.o.m. början av 1900-talet sägs, först sköljt med ljumt vatten och efter det med kallt
vatten för att få såren att dra ihop sig. Men också, som det framgår av uppteckningar av
senare datum, att man tvättade såren med kallt vatten och tvål.
Tvål, s.k. rysstvål har använts både tillsammans med vatten vid sköljningen och som
det i sentida uppteckningar sägs, var för sig till att gnida in såren med. Men ända sedan
1910-talet har man också använt kamfersprit eller vaselin som smörjmedel. Orsaken härtill
var att man ansåg att såren icke förskäms om man stryker tvål på dem. Men enligt ett
fåtal uppgifter fr.o.m. 1910-talet fram till mitten av 1900-talet från ett begränsat område i
öster, har dock en del kopperskor på det bestämdaste avrått från att gnida in koppningssåren
efteråt med tvål, som de ansåg vara gift.
5.7 Illaluktande blod sköljdes bort, samlades upp och slängdes
Innan vi redogör för avslutandet av koppningen kan det vara av intresse att se litet på vad
man gjorde med all den avtappade mörka bloden som så småningom hade börjat levra
sig. Som vi har sett så hände det sig ofta att kopphornen föll bort av sig själva då de fylldes
med blod. Och då hornen föll ner på bänken eller direkt på bastugolvet så rann bloden ur
dem och blev liggande där under den tid själva koppningen pågick. Endast i de fall kopperskan
hade hunnit med att plocka bort hornen hade hon möjlighet att tömma bloden
ur dem i något lämpligt kärl. Men nog har det också förekommit att hon bara tömde ut
bloden ur hornen direkt på bastugolvet, som åtminstone i de rökbastur vilka vanligtvis
utnyttjades ofta bestod av ett tillstampat jordgolv, eventuellt med några mer eller mindre
tätt lagda golvplankor ovanpå.
Och enligt ett flertal av de uppgifter som föreligger, hände det sig ofta att såväl den blod
som hade sipprat ur såren och sedan runnit ut på bastubänken och ner på golvet som den
234