Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

1. KOPPNING – EN VÅRDMETOD SOM
FORSKNINGSOBJEKT
1.1 Introduktion till blodtappningen
Bland allmogen i vårt land har man åtminstone fram till 1950-talet varit helt på det klara
med hurdan vårdmetod koppningen är och vad den går ut på. Alltså att den är en metod,
som grundar sig på att man med hjälp av en blodkopp, respektive ett horn i botande syfte
drar ut s.k. ond blod 1 ur små i huden upphackade sår på en rad olika delar av kroppen.
Men för att i dagens läge förstå den betydande omfattning som just ”blodtappning i
vårdande syfte” har haft genom tiderna vill jag ytterligare försöka klarlägga detta begrepp.
Och här har jag valt att göra detta med hjälp av kortfattade introducerande beskrivningar
av de övriga, även hos oss använda blodtappningsformerna för att visa på hur pass omfattande
blodtappningen i vårdande syfte har varit, och vilka således förutom koppningen,
som ju är huvudtemat för denna avhandling, har varit i användning.
Påsättning av blodiglar. Den i fråga om användningen kanske enklaste
blodtappningsformen i vårt land har varit påsättningen av blodiglar (Hirudo medicinalis
LINNÉ). Blodigelns viktigaste egenskap är den, att när en igel bitit sig fast på kroppen och
suger i sig blod, så blandas denna upp med ett ämne, hirudin som finns i saliven och som
hindrar bloden från att koagulera. 2 Den vanligaste benämningen på den äkta blodigeln
hos oss har varit verijuotikas eller verenimijä 3 men även andra folkliga benämningar sådana
som iilimato, verimato eller imumato har använts. 4
Blodiglar har kunnat på påträffas i någon mindre vattensamling, såsom i ett skogsträsk
eller i en skogstjärn 5 och det har förekommit blodiglar åtminstone på Åland, i Egentliga
Finland, Satakunda, Nyland, Tavastland, Savolax samt i Karelen. 6 Och som officinell drog
har blodigeln saluförts på apotek sedan 1819 7 och fram till slutet av 1930-talet. 8
Blodigeln applicerades vanligen på det värkande stället, oftast på tandköttet och metoden
användes i regel som tandvärksbot.
Åderlåtning. Den andra blodtappningsformen som i fråga om redskapen och användningen
är något mera komplicerad än påsättningen av blodiglarna är åderlåtningen,
venaesectio. 9
1 I föreliggande avhandling används uttrycket ”ond blod” i den-kön i stället för formen ”ont blod”, eftersom ”för
övrigt är den-kön i det hela vanligare ju mera uttrycket närmar sig bygdemål”. Nusvensk ordbok i 1919, blod, sp.
549. Även om det här inte är fråga om direkta uttryck citerade på bygdemål utan till stor del översatta från finska
finner jag det naturligt att när det är fråga om folkmedicin använda uttrycket ”ond blod”. Jämför även ”blod” och
de i Finland använda dialektalformerna, se t.ex. Ordbok 1978, s. 211.
2 Brehm 1955, s. 458.
3 Levander 1907, s. 180; Ganander (1787) 1940, s. 302v WER.
4 Rabbe 1858, s. 85.
5 Levander 1907, s. 181–185.
6 Levander 1907, s. 181-185.
7 Pharmacopoea Fennica 1819, s. 9.
8 Suomen Farmakopea 1937, s. 309–310.
9 Lindskog & Zetterberg 1981, s. 600.
17