Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

ning i vilken det konstateras att en kopperska har låtit koppa sig vid tandvärk utan att
hacka upp sår, bara med hjälp av sugkraften som bot vid, som det heter nervvärk. 1
I det omfattande arkivaliska materialet rörande koppning insamlat i vårt västra
grannland, Sverige ingår endast en uppgift om användningen av torrkoppning. För i en
uppteckning gjord 1938 talas det om ”ett slags koppning kallad torrkoppning för ondt i
magen”. 2
2.3.2 Blodig koppning även under antiken och vanligast hos oss
Den andra, och åtminstone i vårt land, långt mera vanliga formen av koppning är den som
i motsats till torrkoppning har kallats för blodig koppning, verinen kuppaus 3 och som man
hos oss i regel avser, då man bara talar om koppning, utan att man närmare preciserar
vilken form av koppning som avses. Det är alltså fråga om påsättning eller fastdragning
av koppglas, blodkoppar eller kopphorn på huden på olika ställen av kroppen, varvid
man först drar fast redskapet i fråga och därefter tar bort det för att sedan hacka eller rista
upp sår på det eller de ställen i huden där koppglaset eller kopphornet dessförinnan varit
fastdraget.
Redan Celsus konstaterar i sin koppningsbeskrivning bl.a. att: ”... si concisa ante scalpello
cutis est ...” d.v.s. ”när instrumentet tagit fast utdrager det blod, ifall man förut med
lancetten gjort insnitt i huden ...” 4
Och inne på samma linje är även Paulus från Egina som när han talar om blodig koppning
talar om en koppning utförd med hjälp av att rista upp. 5
Och i texten till den ovan nämnda koppningsmannen, Schröpfmännlein härstammande
från slutet av 1300-talet, sägs det vidare beträffande blodig koppning att: ”Ventosacio quidem
fit duobus modis, scilicet cum scarificatione et extractione sanguinis ...” 6 d.v.s. ungefär
att av koppning finns det två former, naturligtvis med uppskärning och utdragning av
blod.
I början av nya tiden talas det i läkarböckerna på samma sätt om två slags former av
koppning. Varvid den ena är utan upphackning av sår och den andra formen påsättning
av blodkoppar efter upphackning av sår 7 eller som det heter om sådana blodkoppar vilka
påsätts efter det att man först ha hackat upp sår att: ”Zum andern/ wa solche köpff nachmals
gebickt oder gehawen werden/ wie mans pflegt zunennen.” 8 Och liknande uppgifter
beträffande blodig koppning ingår även i Henrik Smids läkarbok från 1577 i vilken det
t.ex. sägs att: ”Somme de sattis saaledis saa at den huggis ingen hul met Aare jernet/ oc paa
somme huggis hul.” 9
1 SKS KRA. Räsänen, Otto. 1081. 1956. Tuusniemi.
2 ULMA 11690, s. 5. 1938. Fläckebo.
3 Oker-Blom & Levander 1907, s. 202.
4 Celsus 1948, s. 166; Celsus 1906, s. 104–105.
5 Paulus’ von Aegina 1914, s. 507.
6 Sudhoff 1914, s. 132.
7 Ryff 1544, s. 142 v.
8 Ryff 1544, s. 142 v.
9 Smid (1577), 1976, s. 35.
55