Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

”då eldades alltid bastun, den s.k. koppningsbastun ...” 1 samt på 1930-talet att ”för koppning
eldades bastun enkom” 2 eller om förhållandena i slutet av 1930-talet att ”Bastudagen
var lördag och onsdag. Man kunde för kopperskan elda skilt, när det passade för henne.” 3
Kort sagt var det alltså fråga om att när bastun utnyttjades som koppningsbastu måste
den också vara alldeles speciellt väl eldad vilket innebar att den skulle vara hetare än då den
utnyttjades för vanligt bastubadande. Detta är något som framhålls i ett flertal uppteckningar
av vilka de äldsta redan är från början av 1900-talet. Det sägs t.ex. att ”koppningen
sker i bastun, i en mycket het” 4 eller att ”koppningen utförs i en varm bastu”. 5 Men också
i senare uppteckningar t.ex. att ”bastun eldades väl redan innan kopperskan kom” 6 samt
att ”i bastun var det en stark hetta ” 7 eller att ”bastun eldades så att den blev så het som
möjligt”. 8
Den egentliga orsaken till att man ansåg att koppningen lyckades bäst i en mycket väleldad,
het bastu var helt enkelt den att i den starka värmen så ansågs det som känt att
”bloden i kroppen sattes i rörelse”, något som vi senare skall återkomma till närmare i
samband med redogörelsen över utförande av koppningen.
Sammanfattningsvis kan man säga att en väleldad bastu har hos oss varit en av förutsättningarna
för en lyckad koppning. Och om en kringvandrande kopperska hade kommit
till en gård, har det enligt uppteckningarna alldeles från början av 1900-talet fram
till 1970-talet hört till hennes skyldigheter att själv elda bastun eller att se till att den blev
eldad.
Det andra förfaringssättet, som beskrivs närmare i uppteckningarna berörande förhållandena
fr.o.m början av 1900-talet och fram till 1940-talet var att, om man hade kallat på
bykopperskan så hade man också, tills det hon anlände eldat bastun så att den var färdig
senast på eftermiddagen, medan hon ännu kunde se att koppa. Ett av kännetecknen på en
koppningsbastu var vidare, som det redan på 1920- och 1930-talen sägs, att denna måste
vara eldad enkom för att koppa i. Ett annat var, som det redan i uppteckningar fr.o.m.
1910-talet fram till 1970-talet framhålls att koppningsbastun bör vara tillräckligt het.
5.2.3 Massage före koppningen
Men förberedelserna inskränkte sig inte enbart till eldandet av bastun, för man ansåg att
för att en koppning skulle lyckas så räckte det inte bara med att den då utfördes i en het
bastu. Sedan långa tider tillbaka har det varit en allmän uppfattning om att man i förväg,
innan man gick i koppningsbastun, måste bidra till att få bloden bättre i rörelse. Ett sätt att
göra detta var med hjälp av massage. Och massagen av den person som skulle koppas var
en fas av förberedelserna som ansågs höra till kopperskans uppgifter.
1 SKS KRA. Österberg, Maria. 276 o. 1920. Lojo.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 253, s. 27. Kanneljärvi. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 361, s. 25. Valtimo. 1972.
4 MV:KTKKA 731. Mikkola, Edv., s. 182. 1917. Kalvola.
5 MV:KTKKA 733. Nieminen, Väinö, s. 32. 1917. Jämsä.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 137, s. 2. Padasjoki. 1972.
7 SKNA 718:1, B:15. 1961. Kallio, Taina & Holmberg, Pirkko. Kulo.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 9, s. 18. Suonenjoki. 1972.
160