Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

har spritt sig mellan intresserade personer av samma generation. En medverkande orsak
härtill torde även vara den att koppningen har upplevt ett slags återupplivande inom de
alternativa vårdmetoderna, vilka sedan 1980-talet har ökat i användning bland vissa befolkningsgrupper.
1 Till detta bidrar sannolikt också det att folkmedicinen, till vilken också
koppningen hör, utgör en värdefull del av de nationella vårdmetoderna i Finland som
t.o.m. Medicinalstyrelsen har respekterat och som inte är i behov av begränsningar. 2
Efter redogörelsen över kopperskorna och deras utbildning nu på senare tider är det
på sin plats att granska vårdlokalen där dessa utövare verkade. Det kan då konstateras att
de flesta av de i Östra Finland i slutet av 1990-talet intervjuade kopperskor av den gamla
stammen säger sig vanligen ha koppat i en rökbastu eller åtminstone i en mycket väl uppvärmd
bastu. 3 Beträffande de yngre kopperskorna eller kopparna, kan det sägas att dessa
har åtminstone inte haft tillgång till någon gammaldags rökbastu. Men väl medvetna om
bastuns stora betydelse för koppningen har de ordnat det så, att efter uppvärmningen av
den som skall koppas i en ”vanlig bastu” har själva koppningen genomförts antingen i
bastun eller ofta nog i ett tvättrum eller ett påklädningsrum intill bastun. Här har man
då ställt fram ett behandlings- eller ett koppningsbord, som i regel var plastövertäckt som
skydd och på vilket den som skulle koppas placerades. 4
En annan sak som man kan se de på senare tider tagna bilderna av ett vårdtillfälle i ett
tvättrum, är den klädsel som dagens kopperskor eller koppare använder sig av. Det som
man då lägger märke till är att dessa i regel är påklädda, men också iförda ett slags skyddande
plast- eller gummiförkläde. Dessutom har de vanligtvis också tunna s.k. kirurgiska
handskar på händerna medan de koppar. 5
8.3.2 Fabrikstillverkade redskap med stark betoning på renlighet
Beträffande de blodsamlande koppningsredskap som de senare tidernas utövare har arbetat
med, kan det sägas att de äldre kopperskorna ofta hade kvar och utnyttjade de gamla
kopphornen av horn med en hinna, men att de även använder kopphorn försedda med
en gummiboll. 6 Någon av de äldre kopperskorna har också använt ”moderna” koppglas
med gummiboll, t.o.m. sådana gjorda av plast. 7 Medan däremot flertalet av de yngre kopperskorna
har övergått till att använda koppglas med gummiboll, om vilka några dock
konstaterar att dessa glashorn har en benägenhet att lätt gå sönder. Därför så föredrar man
koppglas tillverkade av plast med en gummiboll, s.k. plasthorn, vilka har visat sig vara
både hållbarare och enklare att rengöra. 8
När det gäller de blodristande redskapen som de på senare tider verksamma utövarna
har arbetat med, kan det sägas att de äldre kopperskorna ofta har haft kvar eller
1 Vasklampi 1987, s. 151 & Vaskilampi 1994, s. 228.
2 Sumuvuori 1987, s. 118 & Hernesniemi 1992, s. 45.
3 Rinne 2000, s. 56−92.
4 Rinne 2000, s. 74, 76, 78, 86, 87, 90 & 91, Tuulensuu & Hemmilä 1998, s. 15.
5 Tuulensuu & Hemmilä 1998, s. 19, 69 &70; Rinne 2000, s. 78 & 87.
6 Rinne 2000, s. 56–58, 60, 62 & 68.
7 Rinne 2000, s. 58.
8 Rinne 2000, s. 64, 74, 76, 78 & 86.
334