Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

små horn att man kunde inte hacka mer än 6–8 sår, i alla fall måste man hacka upp hela
ytan under hornet så att det inte blev kvar någon ond blod under huden för att förfaras”. 1
I uppteckningar av yngre datum sägs det också t.ex. att ”efter en liten stund tar man bort
hornet och hackar upp de där små såren 10–15 och så hornet fast igen på samma ställe ...” 2
eller att ”och på varje hornställe var det flere tiotal sår sedan drog kopperskan på de där
såren på nytt fast hornen”. 3
Avsikten med att hacka upp så många sår per kopphorn som möjligt, vanligtvis tiotals sår
per horn förefaller att ha varit helt klar, den att man därvidlag såg till att man då faktiskt
fick bort all den onda blod under ytan som man genom att dra fast hornet på den hela huden
hade samlat under det fastdragna hornet. Men att det inte alltid ansågs räcka till med
att man en första gång hackade upp tiotals med sår, utan att man ibland blev tvungen att
en andra eller en tredje gång hacka upp ytterligare sår återkommer vi till längre framöver.
Beträffande det varierande antal sår som med en yxa eller en rakkniv har hackats upp
för hand, bör det slutligen konstateras att i de fall kopperskan har använt sig av en fabrikstillverkad
koppsnäppare med ett bestämt antal klingor så har antalet uppskurna sår i
huden givetvis blivit lika många som det fanns klingor i snäpparen, i regel då mellan 8 och
12 beroende något på tillverkaren samt när koppsnäpparen hade tillverkats. Den mängd
blod som man avsåg att avtappa genom att med en snäppare ”knäppa” upp sår, har man i
stället reglerat med hjälp av djupet och storleken på såren genom att med snäpparens höj-
och sänkbara bottenplatta reglera den uppskärande delen av klingorna.
Om användningen av koppsnäppare för att åstadkomma sår i huden med, berättas det
t.ex. att ӊnnu senare hade hon en apparat med vilken man tryckte och med den blev det
hål på hela hornområdet på ett tag, dessa sår var nog djupare och läktes långsammare än
spåren efter rakkniven” 4 eller att ”hon hade en sådan där liten snäppare, med vilken hon
knäppte sådana där små hål ... ” 5 eller att ”massösen som kom senare hade en apparat med
vilken man snabbt knäppte upp de avbildade såren, apparaten drogs utmed huden och i
serie gjorde den snabbt de där såren” 6 eller slutligen att ”en del hade en enkom för koppning
med en fjäder försedd maskinliknande apparat som trycktes mot huden varvid den
på en gång åstadkom alla 7–8 sår inom ett horns sugområde”. 7
Upphackningen kändes nätt och jämt är något som allt emellanåt dyker upp som
en fråga. För vare sig det var för hand med en koppyxa, rakkniv eller automatiskt med
hjälp av en koppsnäppare, som man åstadkom sår i huden, så har det frågats om huruvida
det inte gjorde ont eller hur det kändes för den som blev koppad när såren hackades upp.
Men i förhållande till en rad andra detaljer som berörts i fråga om utförandet av vårdmetoden
är det faktiskt ytterst sällan som det nämns någonting om hur det kändes då såren
hackades upp. Och i de fall det sägs någonting så är det i form av ett enhetligt konstate-
1 SKS KRA. Ekman, E.J. 2382. 1939. Sysmä.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 67, s. 2. Parkano. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 202, s. 4. Mola. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 368, s. 15. Viborgs lkm. 1972.
5 SKNA 416:2, B:15 & B:20. 1960. Paronen, Juhani. Luhango.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 393, s. 21. Tövsala. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 320, s. 109. Åbo & Tövsala. 1972.
215