Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Medan det andra förfaringssättet i fråga om bastueldandet, och som verkar ha varit
mera brukligt var det som förekom i samband med att man hade sänt bud efter kopperskan
och bett henne komma till gårds på avtalad tid, innebar att man i förväg hade skött
om att bastun stod färdig eller var åtminstone i det närmaste färdigt eldad och rökfri samt
försedd med varmt vatten.
Om bruket med att på förhand elda bastun berättas det t.ex. i fråga om förhållandena
i början av 1900-talet att ”bastun eldades alltid så att den var bra innan kopperskan
kom” 1 eller om förhållandena på 1920- och 1930-talen att ”hem kom de och bastun eldades
så att den var bra tills de kom och de som skulle koppas gick i tur och ordning i
koppningsbastun” 2 eller om förhållandena med början på 1910-talet fram till 1940 att hon
”Befallde att elda bastun så att den blev het och reservera hett vatten. Och sedan kom den
dagen. Jag eldade bastun på morgonen.” 3 Om förhållandena fr.o.m. början av 1900-talet
fram till 1930 berättas det vidare att ”då man hade fått en tid för kopperskan då hon hann
så eldade man bastun tidigt om morgonen, grannarna hade redan tidigare meddelats ...” 4
En viktig sak i samband med eldandet av rökbastun, och som det ju i de flesta fall var
frågan om, var de i bastun rådande ljusförhållandena som krävde att man då i regel började
elda den på morgonen så att den blev färdig på dagen eller fram mot eftermiddagen
medan kopperskan ännu hade möjlighet att se något medan hon arbetade inne i själva
bastun eller som det heter att ”då eldades bastun på dagen så att man såg att koppa”. 5
Koppningsbastun skulle vara väleldad oberoende av om det då var fråga om att
bastun eldades då kopperskan kom oanmäld till gårds eller på förhand i samband med att
man hade kallat på henne så var det i bägge fallen fråga om att bastun hade eldats enkom
för detta ändamål att användas som koppningsbastu. Ett av kännetecknen på att en eldad
bastu var avsedd att utnyttjas som koppningsbastu var helt enkelt det att man faktiskt hade
eldat den enkom för detta ändamål. Och detta då vanligen på en sådan tidpunkt då man
vanligen inte annars brukade elda bastun. Tydligast framgår väl detta av att man då talade
om koppningsbastun eller kopparbastun och att man därmed avsåg just denna användningsform
av bastun. Eller som det heter att ”det fanns en bastu, eldades kraftigt” 6 och att
”kopparbastun bör vara varm” 7 samt att ”kopparbastun måste vara eldad så att den var
varmare än normalt”. 8
Man bör komma ihåg att det förr var en allmänt utbredd uppfattning i samband med
att man på den tiden utnyttjade bastun som ett slags ”hälsocentral” att det var endast en
för ändamålet enkom eldad bastu som ansågs vara effektiv nog eftersom en bastu i vilken
man redan hade tagit bad hade ingen verkan. 9 Det nämns t.o.m. redan på 1920-talet att
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 137, s. 2. Padasjoki. 1972.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 251, s. 1. Isojoki. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 235, s. 5. Rautus. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 284, s. 8. Kankaanpää. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 169, s. 16. Varpaisjärvi. 1972.
6 SKNA 868:1, A:30. 1961. Paronen, Juhani. Kärkölä.
7 SKSÄ 359:5. 1967. Penttinen, Kirsti & Lappalainen, Jukka. Kiuruvesi.
8 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 341. 1977–78. Räisälä.
9 Hakamies 1983, s. 277.
159