Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

der jorden och jorden, 1 och dels från skogsandarna och skogen, 2 och dels från vattnets andar
och själva vattnet 3 samt från vinden 4 och elden. 5 Något som beträffande sjukdomarnas
ursprung kan jämföras med den grekiska naturfilosofiska läran om de fyra elementen,
jorden, vattnet, luften och elden. 6 Men även hus- och bastuandar, speciella gudomligheter
samt sjukdomsdemoner har gett upphov till sjukdomar. 7 Ett slags övernaturlig värld om
vilken Manninen säger att den finska demonistiska folkliga läran om sjukdomsorsakerna
trots allt utländskt inflytande har bevarat sin egenart förhållandevis kraftigt. 8
Valter W. Forsbloms omfattande sammelverk ”Magisk folkmedicin” från 1927 är en
utförlig redogörelse över hur man inom Svenskfinland med hjälp av magisk folkmedicin
sökt att bota ett flertal olika sjukdomar, åkommor och skador.
Forsblom redogör dels för själva botandet av sjukdomar med magiska medel, som i
Österbotten kallades för omlagning, och dels för utövarna av den magiska folkmedicinen
vilka kallas för ”omlagare”, men även för det sätt på vilket dessa förvärvat sin konst samt
hur de använde den. Frågan om sjukdomens uppkomst och de olika sätt på vilka omlagaren
utreder detta liksom även föreställningarna om på vilka olika sätt sjukdomarna kunde
drabba såväl människorna som djuren beskrivs även. 9 Huvuddelen av det digra verket
är dock en utförlig redogörelse över hur man på olika orter med hjälp av den magiska
folkmedicinen har botat omkring ett femtiotal olika sjukdomar, åkommor eller skador. 10
Dessa är delvis presenterade i sina dialektala former och indelade på följande sätt: omlagning,
blodsår, ormars och ödlors bett, getingars och humlors sting, ros, kveiso och
flen, värk, tänder och tandvärk, sträckt, knarr, knickna och vindälto, håll och stygn, modersjukan
och klōen, trollskott och pestskott, bölder, växter och svulster, vårtor, fassna
jämte revormar, finnar, fräknar, kråkhackor och tränipickor, frossa och älta, matleda, torsk
[= trosk], gulsot, rödsot och diarré, förstoppning, urinstämma och urinflöde, barnsbörd
och kvinnosjukdomar, lyten och födelsemärken, rädsla, stammande och hicka, ögon- och
öronsjukdomar, ris och kråsa, gålbåndi och bortbyti, likfassna och brottfall, maran, drygt
(längtan), olika sjukdomar och skador samt till sist icke namngivna sjukdomar. 11 Även om
Forsblom beskriver folkmedicinen i den form denna tidigare brukades, ger beskrivningen
dock en god bild av den magiska folkmedicinen sådan denna utövades ännu i början av
1900-talet inom Svenskfinland.
Erkki Pelkonen var en läkare som i likhet med Lönnrot ägnat sig åt folkmedicin
och som 1931 publicerade sin avhandling Über volkstümlicher Geburtshilfe in Finnland
i vilken han inledningsvis säger att vår folkliga förlossningskonst inte är någon isolerad
1 Manninen 1922, s. 44 –66.
2 Manninen 1922, s. 67–80.
3 Manninen 1922, s. 81–106.
4 Manninen 1922, s. 107–121.
5 Manninen 1922, s. 122–128; Svensk Uppslagsbok 8 1950, element sp. 456.
6 Laaksonen 1983, s. 16.
7 Manninen 1922, s. 129–150.
8 Manninen, 1922, s. 207.
9 Forsblom 1927, s. 1–14.
10 Forsblom 1927, s. 15–759.
11 Forsblom 1927, s. V.
42