Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

värk i olika delar av kroppen. Det sägs att när denna blod väl hade fåtts bort kände man att
man hade blivit bättre, ja i många fall rentav frisk. Och den känsla som man har upplevt
efter koppningen har man uttryckt på något olika sätt, det gemensamma är dock en känsla
av lättnad. I material tillkommet i början av 1960-talet heter det t.ex. att ”inte är ju min
rygg alls sjuk, som om den inte alls hade varit sjuk, den botades med ett slag då den onda
bloden avlägsnades ...” 1 eller att ”man fick mycket lättare och lindrigare att vara” 2 eller
vidare att ”efter koppningen så frisk, en frisk karl som en bock ...”. 3 Och samma mönster
ifråga om redogörelserna återkommer även i uppteckningarna av senare datum. Det allra
vanligaste sättet på vilket man har uttryckt den känsla man kände efter koppningen har
varit att man kände sig lättare i kroppen, men ofta även till sinnelaget.
Ett annat, kanske mera påtagligt sätt att uttrycka sig men som även rätt så ofta har
förekommit har varit att man har sagt att man kände det så lätt att gå på fötterna eller att
fötterna kändes så lätta. Det konstateras t.ex. att ”efter koppningen kändes fötterna riktigt
lätta” 4 eller vidare att ”fötterna blev mycket lättare” 5 samt slutligen att ”andra säger att tio
kilo i vikt är borta från fötterna och andra att steget lättade på ett påfallande sätt” 6 eller att
”det kändes som om det inte fanns någon fot”. 7
Gemensamt för de uttryck som använts för att beskriva det man upplevde och kände i
kroppen efteråt, har således varit en känsla av lättnad, att man hade blivit yngre, på nytt
född eller att det kändes uppfriskande och hälsobringande att låta sig koppas samt att man
hade det lättare att röra sig, vilket ju inte var något att förvåna sig över – man hade ju blivit
av med den värkande, tyngande bloden.
7.2.2 Utan inverkan talades det sällan om
Beträffande de förhållandevis sparsamma uppgifterna om att vårdmetoden faktiskt inte
har haft en avsedd inverkan bör man beakta när och vem det är som säger detta, samt i
vilka fall man har konstaterat det. När det gäller upplysningen om att koppningen inte har
haft den avsedda inverkan, så är det för det mesta sådana personer som själva någon gång
har prövat på vårdmetoden utan att ha blivit botade, som på frågan om huruvida koppningen
har hjälpt svarar att den inte har gjort det. En del är dock ärliga och säger att i vissa
fall så har den hjälpt och i andra fall inte alls. Det sägs t.ex. ”beträffande vårdens effekt att
det har funnits såväl negativa som positiva åsikter och det finns det fortfarande” 8 eller vidare
i fråga om effekten att ”ibland torde den ha hjälpt och ibland inte” 9 samt att ”vårdens
effekt har varit än god än dålig”. 10 På frågan om koppningen hjälpte, svaras det helt kort att
1 SKSÄ 73:10. 1960. Helander, Esa. Urjala.
2 SKSÄ 206:16. 1963. Vento, Urpo. Euraåminne.
3 SKSÄ 87:31. 1966. Vento, Urpo. Lammi.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 280, s. 23. Uskela. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 143, s. 8. Terijoki & Nykyrka Vi. l. 1972.
6 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 332, s. 51. Heinjoki. 1972.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 353, s. 10. Somero. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 183, s. 12. Alahärmä.1972.
9 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 165, s. 8. Joutseno.1972.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 351, s. 15. Karttula, Ruskeala & Libelits. 1972
315