Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

sög hornet fast på plats” 1 och i slutet av 1930-talet sägs det vidare att ”sedan tog hon bort
hornet och högg med yxan på hornets plats fullt med sår, flera tiotal ...” 2 Man kan säga
att upphackandet av koppningssåren i praktiken utfördes på samma sätt under hela den
tid vårdmetoden har tillämpats hos oss. För i uppteckningar gjorda långt senare heter det,
som t.ex. en kopperska säger att ”sedan hugger man med koppningskniven såren, sådana
där inte nu så stora ...” 3 eller att ”efter det knäppte Anni skickligt med rakkniven små grupper
av sår på de punkter därifrån den onda bloden skulle tas bort”. 4
Det bör också i samband med upphackandet konstateras att det gällde för kopperskan
då hon hackade att vara, som det sades mycket lätt på handen, så att inte såren i huden
blev för djupa. Därför så hackade hon endast så att huden nätt och jämt gick sönder och
så att bloden började komma. Beträffande faran för att åstadkomma allt för djupa koppningssår
påpekar en kopperska att ”det är ju med lätt hand som hon hackar, inte låter man
det gå för djupt, den är ju mycket liten den där kniven”. 5 Det berättas vidare att ”nu tar man
en liten koppyxa, med den hackar man med lätt hand en liten rad av sår innanför den av
hornet efterlämnade ringen” 6 eller att ”som hackningskniv hade de en skaftförsedd rakkniv
med vilken de på bastulaven mycket lätt hackade i huden på ett område så stort som
hornet” 7 samt att ”på det ställe där hornet suttit med mycket smidig handrörelse knackade
hon 3–4 små sår, samma sak gjorde hon i fråga om varje horn med den där kniven”. 8
Sådana kopperskor som med lätt hand hackade upp såren var mera uppskattade än de
som var för tunga på handen. Det sägs att ”om kopperskan var tung på handen var hon
inte lika populär som en som var lätt på handen (gjorde små sår)” 9 eller att ”kopperskornas
yrkesskicklighet värderades enligt hur pass små sår och hur nära varandra hon kunde
hacka dem”. 10
Genom att hacka endast med lätt hand och använda ett mycket vasst redskap åstadkom
kopperskan då som det vanligen talades om, små eller små nätta sår i huden och om vilka
det berättas t.ex. att ”med det där vassa tunna hörnet då man högg i huden så blev såren
korta och tunna och det blev inga bestående ärr ...” 11 eller vidare som det något senare konstateras
att ”i dem högg man med en s.k. koppningskniv små sår mycket tätt och bloden
flöt väl ur såren bara bastun var varm” 12 samt att ”hornet lösgjordes från huden och på det
där hornområdet hackade man med spetsen av rakknivsbladet små sår och hornet sögs
fast på de där såren” 13 och slutligen som en kopperska säger att ”den är vass, så med den
1 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 199, s. 16. Sakkola. 1972.
2 SKS KRA. Sirkiä, Abram. E 147, nr 3. 1938. Kuolemajärvi.
3 SKNA 1114:1, A:25. 1961. Nyyssönen, Sisko. Leppävirta.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 363, s. 9. Kronoborg. 1972.
5 SKNA 173:1, A:15. 1959. Leskinen, Heikki. Sordavala.
6 MV:AK. Arpiainen, E., s. II. 1971. Nyslott.
7 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 31, s. 7. Ylöjärvi. 1972.
8 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 243, s. 9. Hirvensalmi. 1972.
9 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 245, s. 29. Metsäpirtti. 1972.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 216, s. 10. Kuru. 1972.
11 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 293, s. 24. Muuruvesi. 1972.
12 SKS KRA. Hyvärinen, Juho. E 137, 1120. 1937. Sordavala.
13 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 18. Libelits. 1972.
212