Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

Till den behandlingen av koppningssåren, som efteråt genomfördes återkommer vi längre
framöver.
Sammanfattningsvis kan man säga att även om kopphornen hade dragits fast ett
flertal gånger på samma ställen, så framgår det av ett begränsat antal uppteckningar att
kopperskan inte alltid ansåg detta vara tillräckligt, utan som det redan i uppteckningarna
redan fr.o.m 1910-talet och fram till de sentida uppteckningarna sägs, hackade upp sår, ett
par, tre, t.o.m. fyra gånger på samma ställen. Ibland har också den som koppades framställt
önskemål om ytterligare upphackande av sår. Det har dock inte varit lika vanligt att
hacka upp ytterligare sår, som att dra fast horn flera gånger. Kopperskans avsikt med att
hacka flera gånger var främst att få bort all den onda blod som samlats under ytan. Den
ur såren rikligt strömmande bloden brukade kopperskan kommentera i positiva ordalag.
Under koppningens gång hade hornen dragits fast, som det redan i början av 1900-talet
konstateras, så länge det kommer blod, tills blodflödet upphör, för efter en tid när även
blodens färg förändrats, upphör blodflödet av sig självt. Viktigast har dock varit att man
ansåg sig ha fått bort all den onda bloden, så att det inte blev någonting kvar i såren.
5.5.8 Svårbestämd mängd avtappad blod mättes inte upp
Eftersom ett varierande antal horn har dragits fast flera gånger och efter hand som dessa
fylldes och sedan tömdes på blod, kan man fråga sig om den avtappade blodmängden har
mätts upp och i så fall på vilket sätt, och hur stor har egentligen den mängd blod varit som
man har avtappat i samband med en koppning och vidare om den avtappade blodmängden
har haft någon betydelse. Helt kort kan man säga att man för det mesta inte har mätt
upp blodmängderna och att man därför vanligtvis inte kan säga exakt hur mycket blod
det var som avtappades. För upplysningen om mer eller mindre exakta mängder avtappad
blod inskränker sig till ett tiotal uppgifter vilket i själva verket är synnerligen minimalt
jämfört med andra mer eller mindre detaljerade uppgifter om vilka det finns mycket rikligt
med upplysning i det arkivaliska materialet.
I några fall talas det om större mängder avtappad blod, det berättas t.ex. att ”det var
förskräckligt mycket blod som kom” 1 eller som det säkert något överdrivet sägs att ”blod
avgick litervis” 2 eller att ”i bastun blev värken från skuldrorna och ryggen ur vilka man
hade koppat värkande mörk blod omkring 1 ½ liter”, 3 eller som det nog mera riktigt heter
att ”ond blod kom hornvis ur många av dem som koppades”. 4 En kopperska däremot, som
ville vara mera exakt nämner t.ex. att ”läkarna skulle ha ordinerat henne att man borde
tappa bort en halv liter blod från den där ytan”. 5 Men vanligtvis talas det dock om betydligt
mindre mängder, det sägs t.ex. att ”på ett tag kunde man vid en koppning ta omkring
350 gr blod av en människa, men om det var en speciellt stadig människa då kunde man
1 SKSÄ 221:3. 1967. Koivu, Leena. S:t Marie.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 157, s. 6. Pielavesi. 1972.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 235, s. 10. Rautus. 1972.
4 SKS KRA. Tuominen, Valto. Kansanlääkintä 13, s. 344. 1977–78. Räisälä.
5 SKSÄ 332:9. 1976. Imponen, Maire. Mäntyharju.
228