Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

5.5 Fastdragning av kopphorn och upphackning av sår
5.5.1 Ett horn åt gången sögs fast med munnen
Efter alla de mycket grundliga förberedelser som hade vidtagits inför själva utförandet av
koppningen var det dags att börja genomföra det allra första skedet av själva koppningen
att dra fast, antingen de hemgjorda kopphornen, som var de mest använda, eller de fabrikstillverkade
med gummiboll försedda koppglasen, eller de uppvärmbara glasen.
De hemgjorda kopphornen som kopperskan i samband med eldandet av bastun hade
tvättat, blötlagt och vilkas hinnor hon hade granskat, hade förblivit liggande i det varma
vattnet i blötläggningskärlet redo att användas. Att kopphornen vid själva användningen
togs direkt ur kärlet berodde på att kopphornshinnorna, vars egentliga funktion nu kom
att utnyttjas, skulle vara så mjuka och smidiga som möjligt. Ibland har kopperskan också
innan hon placerade hornen på kroppen med varmt vatten sköljt de ställen av huden som
hon skulle koppa.
Appliceringen, eller som kopperskan talade om fastdragningen, vetäminen av kopphornen,
inleddes med att kopperskan tog ett horn åt gången ur blötläggningskärlet som
hon hade placerat på ett lämpligt ställe på golvet eller bänken i bastun. Det varma våta
hornet placerade hon med den vidare delen vänd nedåt på den rena uppvärmda, och
i detta skede ännu hela huden, på det ställe av kroppen på den som skulle koppas där
hon hade bestämt sig för att dra fast det första hornet. När hornet väl hade satts på plats
böjde sig kopperskan ner, ifall den som behandlades var liggande och satte den spetsiga
ändan av hornet, där hinnan var fastbunden, i munnen och började att via de små dragen
i kopphornshinnan att suga luften ur hornet, i vilket det nu uppkom ett vakuum som
därvidlag drog fast hornet vid huden. Om det här enkla och viktiga, men enligt de allra
flesta beskrivningar kanske alltför självklara skede för att ens nämnas, berättar en gammal
kopperska t.ex. att ”de sugs, med munnen måste man suga fast dem då den där hinnan blir
mjuk då hornen är i varmt vatten ... och nog fäster de då det är goda hinnor” 1 eller som
det sägs vidare att ”hon sköljde mycket varmt vatten på huden och placerade omsorgsfullt
hornen på plats och tog den smalare delen av hornet i munnen och sög från den litet så
att den varma huden steg upp litet i hornet” 2 eller som det kort berättas om en kopperska
i början av 1900-talet att ”så drog gumman med munnen fast så många horn var nödvändigt
kring det sjuka stället”. 3
Kopphornen hölls faktiskt fast. Och det som gjorde att ett horn som sugits fast vid
huden också hölls där, var givetvis den kring toppen av hornet fastbundna kopphornshinnan
som, på grund av sin elasticitet och det yttre lufttrycket samt den inuti uppkomna
lufttomheten som uppstod så fort kopperskan slutat att suga och tog bort munnen, täppte
till det lilla hålet i toppen av hornet. De mycket små i hinnan uppskurna skårorna, dragen
satt ju när hinnan var fastspänd så att säga runt kanterna av horntoppen, vilket innebar
1 SKNA 1018:2, A:10. 1961. Tuomi, Tuomo. Kaustby.
2 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 243, s. 9. Hirvensalmi. 1972.
3 MV:AK. Wiander, E., s. 2. 1971. Kyrkslätt.
204