Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

nedtryckta området blir snabbt mörkrött till färgen 1 markerande den ring innanför vilken
såren bör hackas upp.
Ytbloden samlades under huden i och med att man drog fast ett bestämt antal
kopphorn respektive koppglas på den hela varma huden av kroppen. Men orsaken till
detta har dock inte enbart varit den att man med hjälp av den innanför redskapet uppdragna
bulan och den av kanten efterlämnade ringen markerade platsen, skulle se var
såren sedermera skulle hackas upp. Den egentliga avsikten, så som man sedan de äldsta
tiderna har uppfattat den har varit att man på detta sätt samlade den onda ytbloden till
mindre begränsade punkter under huden varifrån den var lätt att sedan avlägsna via de på
dessa punkter upphackade såren. Redan i en uppteckning från slutet av 1910-talet berättas
det att ”koppning utförs med kohorn och kniv med vilka såren hackas upp efter det att
man först genom att dra fast horn har samlat blod till ett ställe” 2 eller att ”kopperskan sög
fast hornen vid huden under vilka bloden samlade sig ... när det fastdragna hornet hade
samlat bloden till det ställe där hornet befann sig tar man bort hornet från huden ...” 3 samt
vidare att ”först har hornet dragits fast vid huden utan sår så att bloden stiger upp till ytan,
först därefter har man hackat upp sår ...” 4 eller att ”då man hade fått bloden lokaliserad
tillräckligt tog man bort hornen och hackade sår med en liten hacka”. 5
Och för att bloden skulle hinna samla sig under varje enskilt horn som man i tur och
ordning hade dragit fast lät man hornet vara fastdraget en liten stund innan man började
plocka bort de fastdragna hornen ett i sänder eller som en kopperska uttrycker sig ”ja
alla horn på samma gång och då skulle de vara en fem minuter och dra upp, innan man
hackade, men sedan bytte man ett åt gången”. 6
Sammanfattningsvis kan det sägas att efter de grundliga förberedelserna inleddes
koppandet med att kopperskan tog upp ett horn åt gången ur blötläggningskärlet och placerade
det med den vidare delen nedåt på kroppen, satte munnen till hornets spetsiga del
och sög ut luften ur hornet som drog fast det vid huden. Vid sugandet bildades ett vakuum
i hornet tack vare den elastiska hinnan som pressade på hålet i toppen av hornet, något
som redan omtalas i de äldsta uppteckningarna och som gjorde att hornet hölls hårt fast.
När det gäller kopphornen med gummiboll i toppen klämde man på gummibollen som
åstadkom ett fastdragande vakuum. De fabrikstillverkade koppglasen med gummiboll
som saluförts sedan slutet av 1800-talet, men som inte användes i någon större utsträckning,
fungerade på samma sätt genom att man klämde på bollen som åstadkom vakuum i
koppglaset.
I slutet av 1800-talet salufördes även fabrikstillverkade uppvärmbara koppglas, vilka
av kopperskorna sedermera hade ersatts med vanliga dricksglas, i vilka man tände på
en papperstuss som omedelbart slocknade då glaset upp och nedvänt sattes på huden
1 Människans fysiologi 1988, s. 133.
2 MV:KTKKA 733. Nieminen, Väinö, s. 31. 1917. Jämsä.
3 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 205, s. 18, 25. Libelits. 1972.
4 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 266, s. 18. Vuoksela. 1972.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 283, s. 9. Kuhmois. 1972.
6 EI 1977:1. Strandberg, H., s. 30. 1977. Korsnäs.
208