Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

en ande, projektilförklaringen och maskförklaringen. 1 Beträffande projektilförklaringen
i Finland anser Honko att huvudproblemet är av traditionspsykologisk, motivhistorisk,
kulturgeografisk och ordhistorisk karaktär. 2
Avhandlingen koncentrerar sig på de projektilförklaringar i Finland som behandlar
projektilen och flåget, som är en plötsligt påkommen sjukdom hos husdjuren, sticket som
är en plötsligt stickande sjukdom som drabbade människan samt pesten som är en plötslig
epidemisk sjukdom hos såväl människan som djuren. 3
Den funktion som Honko tillskriver projektilförklaringen är att den utgör det ideologiska
innehållet i en traditionell botarceremoni. Det är en botande akt, ett skådespel med
tre olika rolldeltagare, patienten, botaren och publiken. Den utförs i tre huvudakter: botaren
kallas till platsen, förbereder sig och uppvisar sin kompetens, klarlägger sjukdomens
natur samt slutligen avlägsnar sjukdomsorsaken och på ett övertygande sätt friskförklarar
patienten. 4
Höjdpunkten i själva boteakten är uttalandet av själva sjukdomsförklaringen och orsaken
till att man blir botad är konkret att ”projektilen avlägsnats”. 5 Funktionerna hos
projektilförklaringen kan definieras utgående från tre aspekter: projektilförklaringen
utgör det ideologiska innehållet i en botarakt inom en kultur (den traditionshistoriska
aspekten) och den verkan som ett psykoterapeutiskt åskådningsmedel (den individualpsykologiska
aspekten) den leder botarens uppträdande och möjliggör hans verksamhet
att vårda patienten och återställa den konventionella livsordningen inom samfundet (den
socialpsykologiska aspekten). 6
Av dessa primitiva sjukdomsförklaringar och botningsskådespel med sina olika faser
har Honko även 1960 publicerat en version på finska under rubriken Varhaiskantaiset
taudinselitykset ja parantamisnäytelmä. 7
Den folkmedicinska forskningen kom sedan att mer eller mindre ligga nere fram till
mitten av 1970-talet då en rad olika representanter inom ämnet trädde fram och presenterade
sin forskning vid de seminarier och symposier som började anordnas i Finland. Det
första av detta slag var det Nordiska seminariet om folkmedicin som hölls 1977 i Sideby
i Österbotten. 8 Sedermera hölls det 1981 i Kuopio ett nordiskt forskarsymposium kallat
Folk medicine and health culture: Role in the modern health care. 9 Och 1985 anordnades
det likaså vid Kuopio universitet med stöd av Finlands Akademi en folkmedicinsk konferens.
10
Publicerandet av den av Pekka Laaksonen och Ulla Piela redigerade folkmedicinska
antologin Kansa parantaa (= Folket botar) 1983 med sin omfattande översikt av den folk-
1 Honko 1959, s. 23–24.
2 Honko 1959, s. 38–40.
3 Honko 1959, s. 83–189.
4 Honko 1959, s. 202–203.
5 Honko 1959, s. 205–207.
6 Honko 1959, s. 209.
7 Honko 1960, s. 43–110.
8 Strandberg 1980, s. 139–142.
9 Vaskilampi & MacCormack 1982, Appendix 1.
10 Kansanparannus eilen...1987, företalet.
45