Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

eller gummor. Det var något som i mångt och mycket var betingat av att de väl ofta nog
inte hade så många andra alternativ i fråga om att försöka försörja sig.
Den verksamhet som dessa kopperskor bedrev betydde att de utförde ett slags uppsökande
botarverksamhet och som gick ut på att de antingen gick till fots eller eventuellt
fick hästskjuts när de rörde sig mellan gårdarna i de olika socknarna för att höra sig för
huruvida man på de enskilda gårdarna hade intresse eller behov av att låta sig koppas.
Det var den sida av kopperskans verksamhet som man kanske främst lade märke till
och som har lett till att den ofta också omnämns i uppteckningarna. Det finns uppgifter
om den kringvandrande kopperskan från så gott som hela landet, den äldsta upptecknad
på 1920-talet. I den berättas det t.ex. att: ”Flera koppargummor gick omkring i byarna,
så att det skramlade i hornpåsen. De förnämsta i Borgå sockens södra del på 1800-talets
senare hälft var Hedda Lönnkvist från Sondby och hennes styvdotter Anna Stina. Att koppargumman
kommit till byn såg man genast då alla bastur började ryka som på självaste
julafton” 1 eller som det i en annan uppteckning som beskriver förhållandena på 1920-talet
sägs att ”kopperskan dras omkring med en grå häst i socknen år 1922 och hon hade
mycket bråttom ...” 2 samt att ”på den tiden fanns det också kopperskor som gick från gård
till gård och masserade och koppade” 3 eller att ”kopperskan har förr färdats från gård till
gård till barnens skräck.” 4 Men den kringvandrande kopperskan som färdades omkring
i bygderna har även uppmärksammats i senare uppteckningar. Ja t.o.m. i de allra yngsta
talas det om hur kopperskan färdades från gård till gård. Det har också förekommit att
hon inte har hållit sig enbart till byarna inom den egna socknen utan har även utsträckt
sina färder till grannsocknarna.
Ett speciellt drag i den verksamhet som den kringvandrande kopperskan bedrev var
att hon vanligtvis dök upp på gården helt självmant utan att man egentligen hade bett
henne att komma. Kopperskan kom alltså och frågade efter arbete, d.v.s. om det fanns
folk på gården som ansåg sig behöva koppas. Men när kopperskan som färdades omkring
väl hade anlänt till en gård i byn så räckte det nog inte alltid med att hon koppade endast
gårdsfolket och kanske de närmaste grannarna. För det var brukligt att man då lät budet
om hennes ankomst gå vidare och meddelade även andra gårdar i byn att nu hade kopperskan
kommit till den och den gården i byn.
Även om kännedomen om kopperskans ankomst till en gård i regel nog ryktesvägen
spreds snabbt eller som det heter att ”nog sprider sig meddelandet lätt bland käringarna i
byn” 5 så berättas det att man också har utnyttjat småpojkar som budbärare. Det heter t.ex.
att ”småpojkarna skickades för att meddela att nu kommer kopperskan till gården att till
bastun nu bara att nu är bastun varm ...” 6 Eller som det i en annan uppteckning om den
kringvandrande kopperskan berättas att ”då Hilma hann med att komma till Hyömäen-
1 SLS 366. Anderson, Felix, s. 18. 1925. Borgå.
2 SKS KRA. Vettervik, Varma. KRK 50:1546. 1935. Huittinen, Lauttakylä.
3 SKS KRA. Pulkkinen, Eino. KT 99:21. 1936. Pielavesi.
4 SKS KRA. Kännö, Oiva. KT 243:121. 1939. Kauhajoki.
5 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 120, s. 14. Kalajoki. 1972.
6 SKNA 781:1, B:15. 1961. Kallio, Taina & Holmberg, Pirkko. Kjulo.
155