Koppning i Finland fram till mitten av 1900-talet - Helda

lederna var väl sjuka” 1 eller att ”och så vid knäna, ett på var sida och så vid fötterna ett på
var sida där nere och ovanpå de hade liksom någonting så de tyckte de hade trögt i benen
och så ville de ha något ... bort blod från benen och fötterna”. 2
Och i fråga om värkande fötter sägs det redan i uppteckningarna gjorda 1917 att ”genom
att koppa om man har värk i fötterna att fötterna känns tunga” 3 eller att ”om fötterna
blev tunga koppade man på benen” 4 eller att ”då fötterna är sjuka, då man inte riktigt orkar
gå, fötterna tröttnar så koppar man på knäna och på vaderna”. 5 Och i material tillkommet
på 1930-talet heter det att ”de gamla trodde i stor utsträckning på kopperskan, om det
värkte i fötterna så var det ingenting annat än att dra fast kopphornen” 6 eller att ”på grund
av fötter som kändes tunga drog man fast hornen på båda sidorna om vristerna”. 7 Liksom
det i långt senare gjorda uppteckningar t.ex. heter att ”jag har låtit koppa mig då fötterna
känns trötta och fötterna är sjuka” 8 eller att ”om fötterna värkte så drog man fast de där
hornen på benen” 9 samt vidare i en uppteckning gjord ännu senare att ”speciellt åldrande
kvinnor beskärmade sig om vårarna över att fötterna kändes tunga och var trötta och att
koppning av fötterna var till god hjälp mot detta”. 10
Ett framträdande drag beträffande koppning av värkande ben och fötter har varit att
man i fråga om fastdragningsstället för kopphornen har valt att dra fast dem på, eller i
omedelbar närhet av de ställen på kroppen där man kände av värken. Beträffande värk i
benen har detta inneburit att kopphorn har dragits fast på ställen som på benen, på vaderna,
invid knäna, med ett horn på var sida om dessa, samt ovanom knäna, men även på
låren. Och i fråga om de värkande fötterna har detta inneburit, att man har koppat på fötterna,
under fötterna, vid vristen på båda sidorna om denna. Det bör även konstateras att
det inte föreligger några uppgifter om att man vid koppning mot värkande ben eller fötter
skulle ha dragit fast horn på ställen av kroppen belägna långt ifrån där värken kändes av
för att bota dessa.
Slutligen bör det framhållas att man speciellt i de sedan 1960-talet tillkomna uppteckningarna,
i fråga om effekten av koppningen av speciellt fötterna har konstaterat att dessa
har blivit lättare eller att det känns lättare att gå med dem, eller som t.ex. en kopperska
säger ”att nå de tackade ju för att fötterna blev lättare”, 11 och ”att fötterna blir ju så lätta” 12
eller att ”de blev lättare, de tunga fötterna” 13 eller att ”man koppade flitigt då det enligt vad
jag hört gjorde fötterna lättare och förlängde stegen” 14 samt slutligen att ”fötterna efter
1 SLS, band 1973:95. Häggman, Ann-Mari, s. 71. 1973. Korsnäs.
2 SLS 1202, band 1976:110. Häggman, Ann-Mari, s. 58. 1976. Esse.
3 MV:KTKKA 732. Mikkonen, Adam, s. 38. 1917. Kajana lkm.
4 MV:KTKKA 726. Kotikoski, J.W., s. 62. 1917. Korpilax.
5 SKS KRA. Paulaharju, Samuli. 20621. 1932, uppt. 1917. Kuusamo.
6 SKS KRA. Nieminen, Kalle. 946. 1936. Jämsä.
7 SKS KRA. Nurmi, Toivo. 546. 1937. Säminge.
8 SKSÄ 72:46. 1959. Kylmänen, Liisa.Ylikiiminki
9 SKSÄ 206:16. 1963. Vento, Urpo. Euraåminne.
10 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 196, s. 11. Pertunmaa. 1972.
11 SKNA 504:1, A:50. 1960. Ryynänen, Paula. Ilomants.
12 SKNA 1105:1, B:05. 1961. Nyyssönen, Sisko. Leppävirta.
13 MV:AK. Latomaa, M., s. 3. 1970. Paavola.
14 TYKL/frågebl./46: meddelare nr 92, s. 17. Kumo. 1972.
293