Hans Harald Isop - Philosophisch-Theologischen Hochschule SVD ...

101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
111
112
113
114
115
116
117
118
119
120
121
122
123
124
125
126
127
128
129
130
131
132
133
134
Det var två saker som jag tror var de som var viktiga, som gjorde att biskop Bran-
denburg förutsåg, att han skulle ha en stiftssynod. Det ena var ju att han sedan 1978
då han kom som biskop fram till 1990-talet hade byggt det yttre, alltså att han hade
byggt kyrkor och skapat strukturer. Och jag tror att han inför sin pension och i vet-
skap om den inom några år ville börja fundera och ville få stiftet att fundera om hur
fyller vi det här? Alltså egentligen att fundera om det, hur tar vi ett rimligt och vet-
tigt ansvar för att vara kyrka i Sverige, när vi nu hade blivit synliga och inte längre
var i källarlokaler eller i förorter i vardagsrum i gamla hus vi köpt. Utan att vi nu
faktiskt hade en struktur, vi har fördubblat vårt antal församlingar, vi hade också på
stiftet en struktur med olika nämnder och anställda. Och då var hans stora fråga:
Hur förvaltar vi detta? Men, och det är jag övertygad om, det hade inte gått med
stiftssynoden, om vi inte hade haft påvebesöket 1989. Påvebesöket betydde många
saker. Närmare betydde det, att katolska kyrkan blev för första gången offentligt er-
känd, erkänd i det offentliga, bland politiker, i medier. Man upptäckte, att påven var
katolik. Det var en nyhet för många. Vi blev äntligen en jämbördig samtalspartner
även ekumeniskt. Efter påvebesöket kunde man aldrig mer nonchalera oss som man
gjorde innan. Man kunde aldrig glömma att bjuda in oss så att säga. Det viktigaste,
och det är det tredje då, och det är också min upplevelse, att det var första gången
att stiftet hade lyckats samlas omkring en sak, alltså i detta att ta emot påven och att
faktiskt kunna manifesteras i Globen, i Gamla Uppsala, i Vadstena, där svenskar,
chilenerna, orientaler och polacker faktiskt kände att de var en kyrka kring just på-
ven. Och den, ska vi säga, känslan, upplevelsen – och faktum var – att den levde
kvar in på 1990-talet. Och det var utifrån den enhetskänslan i stiftet som Branden-
burg trodde att det var möjligt att också kunna börja tala om våra gemensamma
uppgifter.
Vilken roll spelade stiftets biskop, Hubertus Brandenburg, både under den
”synodala processen” och efteråt? Hur påverkade han den synodala processen?
Man skulle kunna också fundera på hans roll före. I och med att det var ju en pro-
cess som tog nästan ett och ett halvt år, då vi vaskade fram förslag på både temata
och frågeställningar och möjliga svar på frågeställningarna i den här dialogen med
alla församlingar, alla grupper. Och även hade varje katolik möjlighet att reagera
och skriva. Och under den processen, så var han ju med. Han läste allt och han var
284