Hans Harald Isop - Philosophisch-Theologischen Hochschule SVD ...

1072
1073
1074
1075
1076
1077
1078
1079
1080
1081
1082
1083
1084
1085
1086
1087
1088
1089
1090
1091
1092
1093
1094
1095
1096
1097
1098
1099
1100
1101
1102
1103
1104
1105
otåliga när det är "långsamhetens lov" - eller tröghetens lag om man så vill - som
gäller i Kyrkan. Samtidigt är det viktigt att se vilka råd som faktiskt har blivit
åtföljda och vad det har resulterat i. Vi kan peka på införandet av kyrkoavgiften år
2000, den sociala kongressen i Vadstena år 2001, det kateketiska året år 2002 och
det förvisso mödosamma, men intensiva liturgiska arbete som ännu pågår samt den
planerade familjekongressen år 2010. Mycket återstår att realisera – och att
recipiera! En synod måste liksom ett koncilium recipieras, alltså tas emot av
gudsfolket. Kanske det är den stora svårigheten i ett mångkulturellt stift? Skall vi
vara ärliga är det säkert bara en minoritet även av de aktiva katolikerna som har en
aning om synodens existens. Vad kan vi göra för att hjälpa våra troende att ta till sig
synodens budskap och anda?
Stiftssynoden ägde rum ett par år efter påven Johannes Paulus II: besök hos oss i
Sverige år 1989. För den katolska befolkningen i Sverige var detta besök en slags
vattendelare: Plötsligt stod den lilla minoriteten katoliker i centrum för
uppmärksamheten och vi fick en mer positiv respons från omgivningen än någonsin
tidigare. Även om det är en överdrift kan man ändå säga att en viss eufori dröjde sig
kvar och säkert också präglade stiftssynoden. För biskop Hubertus Brandenburg var
påvebesöket och stiftssynoden de stora höjdpunkterna av hans episkopat. En
hoppfull och optimistisk anda började spira upp, samtidigt som han och många med
honom var medvetna om de stora pastorala svårigheterna. På synoden var det också
helt tydligt att man insåg den sorgliga verkligheten: de flesta som döps försvinner
före första kommunionen och sedan tunnas den fromma skaran ut allt mer under
livsresans gång. Även om det kanske inte sades uttryckligen, så visade
sammansättningen av synoddeltagare att de flesta aktiva katoliker i vårt stift
antingen är invandrare eller konvertiter. Vi tycks i hög grad vara en . 'en-generations-
kyrka"! Att behålla våra katoliker i Kyrkan är och förblir den stora uppgiften. Hur
kan vi hjälpa fler och fler av dem som döps att växa in i vår Kyrka i Sverige?
Även om vi nu 13 år efter synoden ännu tydligare inser hur många förlorade får vi
har, är det viktigt att medvetet främja denna hoppfulla anda som präglade synoden.
Även om sekulariseringen tycks fortgå i vårt land, ser vi också tecken på ett nymor-
nat intresse för religion, och speciellt då för bön och spiritualitet. Här ligger natur-
ligtvis också styrkan i vårt stift. Också på synoden blev detta helt tydligt, inte minst
eftersom vi faktiskt var i Vadstena. Om vi ser på vad som har hänt i stiftet efter
313