Samhällets barn - Läs en bok

handlaren ut i butiken och sorlet avstannade plötsligt och
allas blickar riktades nu mot Hans nere vid dörren.
– För heltan! utbrast en av dem. Har bussen redan
kommit och här står jag och glömmer mej!
– Goddag på dej Hans och välkommen, sade en man
och räckte fram sin hand. Förlåt att jag inte såg när bussen
kom.
Här stod nu Hans framför sin nye fosterfar, Abel Jansson.
Han var en ganska kraftig man i fyrtioårsåldern. På huvudet
bar han en hatt med stora vida brätten. Hans tyckte hatten
såg lustig ut.
– Jaså, du ska ha en fosterpojk igen, sade handlaren, dä
har du inte nämt nåe om, dä här kom som en överraskning.
Låt mej se, är det här den tredje eller fjärde pojken du har?
– Den tredje, svarade Abel kort, å man behöver väl inte
tale om allt, nåe kan man väl få ha för sej själver.
– Se här pojk, sade handlaren, och visade Hans en
karamellburk som stod på disken, jag må väl hälsa dej
välkommen också och bjue dej på nåra karameller.
Hans gick fram till disken och körde ner handen i en seg
och klibbig röra av honungskarameller. Efter stor ansträngning
lyckades han bryta loss ett par stycken som envist
klibbade fast mellan fingrarna, men de smakade gott när
han väl fått dem i munnen.
– Hur är då mä den förre pojken du hade, har du slutit
fre mä han, för vad jag hört så skiljdes ni visst som ovänner?