Samhällets barn - Läs en bok

Där han låg insmord med den svarta salvan såg han ut som
en afrikan. När grabbarna kom in och skulle städa tittade de
nyfiket på honom.
– Titta för fan, det har kommit in en negerdjävel på salen
ropade en.
– Nej, vi kallar honom för Snövit istället, ropade en annan.
Hans avbröt dem snabbt i sina spekulationer på lämpligt
namn och skrek.
– Kalla mej för vad fan ni vill, men kalla mej inte för Råttan
för då ska fan hämta er!
Tre dygn låg han insmord och i tre dygn fick hans
rumskamrater lida av doften från den fräna illaluktande salvan.
För kokerskan Vera som bar in maten till honom, talade
han om vem han var och hon kom ihåg honom från förra gången
han var på pojkhemmet.
– Hur kan Vera minnas mej, så många pojkar som har
varit här sedan dess? frågade han förvånat.
– Det skall jag säga dej, jag minns dej så väl för du är så
lik min pojke som skulle varit jämnårig med dej om han fått
leva, sade Vera och strök Hans över det rufsiga håret.
– Vera vill du bli min mamma under tiden jag är här, hjälpa
och skydda mig mot allt ont, bad Hans och såg på henne med
en vädjande blick.
– Stackars pojke, jag förstår att du känner dig ensam som
de flesta gör här. Jag skall åtminstone försöka vara din mamma
under tiden jag bär in maten till dig och smyga till dig lite