Samhällets barn - Läs en bok

kände han medlidande. Gunnars kostym var inte enbart nött
och sliten, den var även trång och urväxt. Kavajens ärmar
stretade och slutade straxt nedanför armbågen.
Postludiet brusade ur orgeln och folket strömmade ut på
kyrkbacken. Där blev det liv och rörelse. De nyss så allvarliga
och högtidsstämda människorna vågade släppa loss tungorna
och luften fylldes av röster och skratt. Blommor, presenter
och beröm delades ut till konfirmanderna. Aven prästen som
stod mitt i denna glada samling fick motta lovord och beröm
av sockenborna. Gummorna neg så de långa svarta kjolarna
släpade i gruset. De lade sina huvuden på sned när de tilltalade
prästen, som skrockande och skrattande sög åt sig allt smicker
som ett hungrigt bi.
Lite avsides från allt detta stod en liten skara pojkar, utan
blommor och utan presenter. Det var fosterhems-barnen.
Inte ens prästen ägnade dem en tanke, han var alldeles för
självupptagen. Orättvisan kändes som en tjock klump i
halsen på Hans. Han och de andra led solidariskt. De svor
ut sitt hat och sin förbannelse över de snåla och hänsynslösa
bonndjävlarna, trots att de nyss mottagit de heliga
sakramenten. Det faktum att de stod på kyrkbacken avhöll
dem inte från att ösa kraftuttryck över sina plågoandar. De
skulle vilja skrika ut högt och tydligt, så det ekade över
kyrkbacken men det stannade vid halvhöga viskningar.
De stod där med socknens gåvor: en bibel och en psalmbok,