Samhällets barn - Läs en bok

Han såg hennes förvånade minspel och hur hon sökte i minnet
vem han kunde vara. Så med ens hördes ett glatt utrop som
ekade i hela trapphuset.
– Nej, det är inte sant! Är det inte Hans, drömmer jag!? Jag
har mött dej i drömmen många gånger, men när jag har vaknat
har du varit borta igen. Om jag drömmer igen, låt mej inte
vakna och bli besviken ännu en gång. Låt det vara sant den
här gången.
Kvickt tog hon ett par steg mot honom och tog honom i sin
famn. Nu kunde han inte hålla tårarna tillbaka längre, han
grät hejdlöst.
– Moster Ester du drömmer inte. Det är din pojke som
har letat rätt på dej och Krister, snyftade han fram till slut.
Omfamningen varade länge. De vaggade fram och åter,
liksom rädda för att släppa taget, i tron att de skulle mista
varandra igen.
– Det är inte sant! Det är inte sant. Är det du Hans?
utropade hon gång på gång.
Försiktigt lösgjorde de sig från varanadra och tog sig in i
lägenheten, halvt bedövade av lycka.
– Vad jag har längtat och gråtit efter dej många gånger.
När jag har varit på stan, på gator, bussar och spårvagnar har
jag alltid sökt efter ditt ansikte i tron att hitta dej någonstans i
Stockholm.
– Var är morbror Krister? frågade han efter en stund när
uppståndelsen hade lagt sig.