Samhällets barn - Läs en bok

sig höra någon ropa hans namn. Han gick åt det håll han
tyckte rösten kom ifrån. Han stannade ibland för att vila
och samtidigt lyssna om han åter skulle höra ropen. Var
man ute för att leta efter honom? Hade Abel anat att han
skulle få svårt att ta sig fram till skolan? Han hörde inga
fler rop men fortsatte ändå i samma riktning.
Plötsligt såg han ett litet lågt hus framför sig. Ett uthus.
Hade han nått bebyggelse? Var hade han hamnat? Nu såg
han även ett grått, nästan förfallet hus en liten bit från
uthuset. Han hoppades att det inte var öde utan att det bodde
någon där. Han längtade efter att få träffa människor, att få
komma in i värmen och tina upp sina stelfrusna lemmar
och torka sina våta kläder.
Han kände på ytterdörren. Den gick att öppna. Hjärtat
bultade häftigt i hans bröst av glädje inför denna upptäckt.
Han knackade försiktigt på innerdörren och hörde en röst
på andra sidan som bad honom stiga in.
Han öppnade med spänning dörren. En behaglig värme
slog emot honom. På en stol i kökets dunkla ljus satt en
medelålders man och filade på en såg.
– Ser man på. Får man storfrämmande i ett sådant
oherrans väder.Vad är du för en som är ute i ett sådant
busväder?
– Jag heter Hans Danielsson och är fosterbarn hos Abel
Jansson i Knekthult och jag har gått vilse på väg till skolan.
Mannen såg nu att han hade framför sig en stelfrusen