Samhällets barn - Läs en bok

– Bonden stämde mig till tinget och anklagade mig för att
ha tänt på ladugården. Med stöd av ett vittne, som vid något
tillfälle hade hört mina hotelser, dömde domstolen mig mot
mitt nekande till sex månaders fängelse. Men det säger jag dig
pojk, jag var oskyldig till branden om det så ska bli de sista
orden som kommer över mina läppar innan jag lämnar det
jordiska. Nu har jag berättat om mej, nu är det din tur, sa
Vilhelm medan han stoppade sin pipa.
Hans berättade hur han hade haft och hade det. När han
nämnde Eolshälls pojkhem blev han avbruten.
– För fan! utropade Vilhelm. Jag har också varit där.
Det visade sig att han kände igen vad Hans talade om m
och när han hade berättat färdigt satt de tysta en stund. Endast
stormens tjut i skorstenen och en lös knutbrädas klapprande
hördes. Vilhelm sög några begärliga drag på sin pipa.
– Det är inte så mycket som skiljer våra liv åt, när jag var i
din ålder. Hoppas bara att din fortsättning blir lyckligare än
min.
Under den korta samvaron hade skogshuggaren gett Hans
ett gott intryck och han tyckte att de var något av jämlikar. De
hade ju en hel del gemensamt. Respekten och rädslan hade
försvunnit och nu vågade han ställa nästa fråga.
– Dom kallar dig för bolsjeviken, vad är det för något?
Och så säger dom att du inte tror på Gud, att du är en hedning.
Vilhelm skrattade till. Han verkade nästan road av att frågan
blivit ställd.