Samhällets barn - Läs en bok

Stillheten gjorde att tröttheten efter spänningen och det
intensiva arbetet snart tog ut sin rätt och han somnade djupt.
Han visste inte hur länge han hade sovit när han väcktes av
hästens stampningar i spiltans golv. Han frustade och fnös som
om han försökte skrämma bort en råtta. Hans gnuggade sömnen
ur ögonen. Armar och ben hade domnat och så frös han. Han
spratt till när han såg att suggan inte längre låg på samma
plats. Hon måste ha varit uppe. Kvickt räknade han över
grisarna som låg vid hennes sida. Han fick ihop det till elva.
Hade han räknat fel i ivern? Han skyndade fram och lade en
hand på varje smågris när han räknade om igen, men han fick
det ändå bara till elva stycken.
Då tog han en hink och skramlade med den framme vid
svinhon. Suggan såg på honom med sömniga ögon, reste sakta
på sig och kom fram till svinhon. Nu fick han bekräftat vad
han anat. Där suggan legat låg en griskulting kvar, inte längre
vackert skär utan blå och med tungan hängande ur munnen
som till ett sista skrik.
Hans förbannade sig själv för att han hade somnat och när
han slängde ut den dödagrisen på dynghögen grät han. Tårarna
rann utefter hans kinder. Det var inte av rädsla inför det straff
som väntade honom, utan för att han sörjde den döda grisen.
Det var ju ett liv som hade slocknat genom hans slarv som
grisvakt. Det bästa botemedlet var att arbeta av sig sin sorg.
När Abel kom till ladugården på morgonen fann han honom
i full färd med att arbeta med djuren.