Samhällets barn - Läs en bok

Den skulle han ha som ryggstöd. Sen ställde han in en mjölkpall
och vek ihop en hästfilt som sittdyna. Här satt han och tittade
på suggan som fortsatte med sitt bäddningsbestyr. Emellanåt
gick hon fram till svinhon och sög i sig av mjölresterna och
mjölken och fick tag på några potatisbitar som hon begärligt
glufsade i sig. Sen återvände hon för att otåligt bära omkring
med halmtussar till olika platser i stinn. Ibland kom hon fram
till Hans där han satt. Stillsamt studerade hon honom och med
en lätt grymtning återupptog hon sitt arbete som tidvis blev
till en febrig dans.
Snart gick suggan ner på knäna, körde trynet långt under
halmbädden hon nyss gjort iordning, kastade upp stora fång i
luften, ristade med huvudet och grymtade högljutt. Ibland skrek
hon liksom i smärta. Hans kände sig olustig till sinnes. Han
visste sen tidigare att vid sådana här tillfällen kunde suggan
bli aggressiv och få raseriutbrott. Han var beredd på att snabbt
kasta sig ut ur kätten om så skulle behövas. Så med ens, som
om hon klubbats, föll hon på sidan. Hon låg där stilla som om
hon var död, men han såg att hon andades svagt, och snart
hördes snarkningar. Hon hade somnat av utmattning.
Allt blev så stilla och tyst. Endast kornas idisslande och ett
svagt klirr från deras halskedjor hördes, då och då hästens
gnagningar i krubban, en signal att han önskade mera nattfoder.
Höststormen började göra sig påmint. Den ven genom en trasig
fönsterruta eller ristade häftigt i ladugårdsdörren. Lampan
flämtade till ibland när någon insekt förirrat sig innanför glaset