Samhällets barn - Läs en bok

På gården sprang det massor av katter omkring i olika
storlekar, drabbade av defekter genom inavel. Det var väl
dessa magra och eländiga katter Abel haft i tankarna när han
hade förbannat Kristoffersson den där söndagen, tänkte han
där han stod avvaktande i grindhålet innan han vågade sig in
på gården. Innanför stenmurens ena sida fanns en kattkyrkogård
anlagd. Han såg hur en av katterna respekt-löst förrättade sina
behov där och sedan omsorgsfullt rakade igen spåren efter
sig.
Ytterdörren hängde snett på sina gångjärn och gav ifrån sig
ett jämrande ljud när han försiktigt öppnade den. Han klev in
i farstun där familjens träskor stod uppradade. Träskor
tillverkade av Kristoffersson, mejslade ur träkubbar. De var
riktiga träskor, helt i avsaknad av läder. En sko var delvis
spräckt och hölls samman av en rostig järntråd.
Han knackade på innerdörren. Ingen svarade på hans
knackning. Men en röst trängde ut genom dörren. Det var
Kristofferson som läste högt. Han knackade ännu en gång, nu
något hårdare. Då hördes en kraftig stämma ropa:
– Välkommen in i dette hus om du har nåe gott i sinn.
Hans vred den stora nyckeln fram och åter några gånger
innan han fick upp dörren. Han klev in över den höga tröskeln
och trädde in i ett rum som var så lågt i tak att en fullvuxen
inte kunde stå rak där. Det tog en stund för ögonen att vänja
sig vid det dunkla ljuset. De små fönstren var igengrodda av
flugskit och annan lort och gardinerna vittnade om att det var