Samhällets barn - Läs en bok

Hon uppskattade inte alls hans påpekande.
– Ro mej genast i land! röt hon och spände ögonen i
honom.
Då hände det han hade fruktat. Hon upptäckte den öppna
gylfen. Det var ju egentligen inte så svårt. Han såg själv hur
vid varje årtag han tog, så gäspade gylfen som en levnadstrött
gädda. Hon pekade på honom och skrek.
– Hur klär ni er egentligen?
Han svalde några gånger och kände sig skamen och rodde
allt vad han förmådde mot bryggan där Mäster stod och
inväntade dem. Mäster hjälpte friherrinnan i land under det
hon i en störtsjö av ord skällde ut honom.
– I fortsättningern vill jag ha en som kan ro båten på ett
sådant sätt att man inte liehöver riskera liv och lem och en
som är anständigt klädd, fräste hon och med de dansande
hundarna försvann hon upp mot slottet.
Hans väntade nu på sin tur att få en regäl skrapa av Mäster.
Men när friherrinnan försvunnit ur hörhåll brast Mäster ut i
ett befriande skratt och slog sig på knäna och sade:
– Det var allt en jävla åktur du bjöd hennes nåd på, nu har
hon något spännande att berätta om på thebjudningarna en tid
framöver. Vad var det för fel på din klädsel som hon förfasade
sig över?
– Det här! svarade Hans och skyndade sig att knäppa gylfen.
Jag sade ju att jag var dålig på att ro, men Mäster trodde inte
mig. Och så hade hon hunddjävlarna med sig och jag som är