Samhällets barn - Läs en bok

– Ljug inte! skrek Föris, samtidigt som han reste sig från
stolen. Din faster har ringt mig och hon har varit mycket
otrevlig mot mig för vad du har berättat om oss på Eolshäll.
Det ska du få fan för, var så säker på det pojkjävel!
– Jag har bara talat sanning om vad som händer här och hur
vi blir behandlade, försvarade sig Hans.
– Nu tiger du pojk! Du har talat skit och illa om oss på
Eolshäll och det ska du veta en gång för alla att det gör man
inte ostraffat! skrek Föris samtidigt som han slog till Hans
med linjalen. Försvinn för helvete din odåga!
Gråtande och förtvivlad sprang Hans ut genom dörren. Nu
förstod han vad som väntade. Vart skulle han ta vägen? Skulle
han rymma? Vetskapen om att få det strängaste straffet fick
honom att släppa dessa tankar.
Han sökte sig till köket i hopp om att Vera skulle kunna
hjälpa honom.
– Vera du måste hjälpa mej, vädjade han när han fick syn
på henne.
– Vad har du nu ställt till med? frågade hon förvånat och
såg upp från sina köksbestyr.
Han berättade om vad som hänt inne på expeditionen.
– Det där får du allt klara upp själv. Det varken kan eller
vill jag lägga mig i. Min uppgift här är att se till att ni får mat
i rätt tid, inte att vara någon skyddsängel åt er. Se så, ge dej
iväg härifrån, sade hon bestämt och förde honom till dörren.
Hans förhoppning att Vera skulle kunna vara som en mor för