Samhällets barn - Läs en bok

– Mor ä dö, viskade han. Hur kom du på att mor va dö?
Hans berättade för dem vad som hänt. Abel omfamnade
honom och lät för första gången några vänliga och tacksamma
ord komma över sina läppar.
– Tack käre pojk för va du ha gjort för mor på hennes siste
natt i live. Ja ä gla att mor inte behövde känne sej ensammen
när hon lämnade dä jordiska live. No ä dä förunnerlit att dä
skulle bli just du som satt vi hennes sia. Mor va möe fäst vi
dej, mer än nåen ann pojk vi hatt, sade han med bruten röst
och tårar i ögonen.
Hans kastade sig över fotändan på Josefins bädd och grät
hejdlöst. Hela hans värld hade rasat samman.
– Mor, mor gå inte ifrån mej! Vakna mor! Vem ska hjälpa
mej och trösta mej nu? Låt mej få följa med dej mor, jag har
inget att leva för.
– Tåla dej nu pojk. Dä går inte te å göre nåe åt då. Allt
måste ha sin gång, sade Abel och förde undan honom.
Efter all uppståndelse blev det inte mycket till sömn resten
av natten. Omtöcknade, förstummade och som i dvala skötte
de morgonbestyren. De måste utföras oavsett vad som hänt.
Hans berättade för Lydia om vad Josefin skrivit till sönerna i
Amerika om myrtenträdet.
– Ja vet, dä ä en gammel tradition blann ällre kvinnfolk, att
de unner månge år odler å ömt vårder ett myrtenträ som dä
ska binnes e krans av å lägges må dom i kista.
– Jag skulle så gärna vilja binda myrtenkransen åt Josefin.