Samhällets barn - Läs en bok

— Ja vill ha hjälp med att bli botad från min svåra
klåda, bad Hans.
På hennes uppmaning fick han först kavla upp skjortärmarna
och visa upp de såriga underarmarna. Hon bad honom
sedan att klä av sig helt naken. Nu fick hon se hans såriga och
bitvis variga kropp och sade:
— Det var det värsta så du ser ut pojke, utbrast in-spektören
och vände sig till Abel och frågade om han försökt råda bot
för pojken.
— Ja har pröve nåra salvor te honom men dä ha liksom
inte hjälpt, svarade Abel.
— Är det en doktor som ordinerat salvorna? blev
inspektörens nästa fråga.
Abel svarade inte utan blicken for irrande omkring i rummet.
Men Hans kunde inte hålla inne med vad han visste.
— Dom har smörjt mig med olika salvor ur burkar som
Abel ropat in på någon auktion som det luktar väldigt illa om,
salvor som används till både mej och djuren.
— Men det är väl ändå inte möjligt? Det kan ju rent av
vara farligt, sade inspektören och såg på Abel med bestämd
blick.
Abel såg skamsen ut och rodnade men skyndade sig att
säga:
— Pojken ljuer. Lyss inte på han, man kan inte tro på allt
han säjer. Han har en så livlier fantasi å är illveten mot mej.
— Barn är nog det ibland, suckade hon som tröst till Abel.