Samhällets barn - Läs en bok

några gamla tunnslitna tygbitar som påminde mer om
spindelväv än gardiner. Lagom som de kom in genom
köksdörren lämnade en av husets katter bordet, begärligt
slickande sig om munnen. Den hade lapat i sig av mjölken i
tillbringaren som de många flugorna nu fritt kunde råda över.
Den enkla bordsservisen bestod av gulvita kantstötta
tallrikar, skedarna var av aluminium. Mitt på bordet tronade
en stor karott rykande het soppa med några fläsk- och
potatisbitar som simmade omkring tillsammans med några
bondbönor. Bredvid stod ett saltkar med ett till hälften avslaget
trälock och texten nästan bortnött av tidens tand. Man slog sig
ner vid bordet som var igengrott av många års smuts som letat
sig ner i sprickor och ojämnheter.
Bordsbönen lästes. Johan tog brödkakan som låg vid hans
plats, satte den mot sin smutsiga blus, tog kniven och skar
tunna skivor av brödet och delade ut till var och en runt bordet.
Händer grep efter smörkniven, scha-sade undan de envisa
flugorna som slagit sig ner på smöret. Man tog för sig av soppan.
Eftersom man kände till sedan tidigare hur den smakade tog
man endast små portioner. Den var ettersalt, säkerligen med
avsikt för att man inte skulle äta för mycket. Lottas uppmaning
att ta mer salt ur karet ljöd hånfullt i deras öron.
Man åt under tystnad. Den salta maten gav dom liksom
tunghäfta. Den obeskrivliga stanken av kattpin och annan
orenlighet gjorde att man åt fort, man längtade efter att så
snart som möjligt få komma ut i friska luften. Väl ute sökte