Samhällets barn - Läs en bok

fosterpojk som jag tatt hann om sedan han gått vilse i skogen.
– Go kväll, fick han som gemensamt svar från Abel, Lydia
och Josefin.
Abel skyndade sig att tända lampan, som först brann svagt
tills veken hunnit med att dra upp tillräckligt med fotogen ur
behållaren.
– Nej ser man på, utbrast Abel när ljuset flödade. Ä de inte
självaste bolsjeviken som gör oss den äran.
Nu trädde Hans fram. Han hade så bråttom med att berätta
att orden bara snubblade ur munnen på honom.
– Han heter Vilhelm och har varit mycket snäll mot mej.
Han är inte alls så farlig som ni har skrämt mej till att tro och
han är ingen hedning heller för han har både Bibel och
psalmbok. Det har jag sett med mina egna ögon.
– Stilla dej pojk, avbröt Abel, å tala istället om vad som
hänt.
Hans berättade om allt som skett under dagen, om rösten
som ropat hans namn och lett honom fram till skogs-huggarens
stuga. När han berättat färdigt föll Vilhelm in.
– Hade inte pojken funnit sig fram till mej och min stuga så
hade han nog dukat under i skogen. Han var rätt illa däran när
han kom in till mej, våt och frusen och i alldeles för tunna
kläder för att vistas utomhus någon längre tid. Har ni inga
bättre kläder åt pojken?
En stunds tystnad och besinning lägrade sig över köket.
Men så hördes Josefins spröda stämma.