Samhällets barn - Läs en bok

Den nedgående kvällssolens röda strålar reflekterades i
stadens fönster, som glittrade som röda rubiner i ett diadem.
Hans stod nu ensam och betraktade den vackra scenen som
öppnade sig för honom. Han lyssnade litet förstrött på en av
resenärerna som berättade för några som stod omkring om de
byggnader som avtecknade sig allt tydligare. Det var
byggnader som var kända och särskilt intressanta. Hans var
emellertid mer intresserad av att betrakta de många
motorbåtarna, som for omkring,båten för att få gunga och
guppa i dess svallvågor. Något längre bort försökte några
segelbåtar få upp kryssningsfart i den svaga kvällsbrisen.
Åter nalkades Hans den stad som sett honom födas och där
han hade sina anförvanter, vilka han dock aldrig hört av sedan
han lämnade Stockholm.
När han stod vid relingen och betraktade infarten började
drömmarna och fantasin uppsöka honom. Han såg framför sig
hur moster Ester och morbror Krister under sin kvällspromenad
hade sökt sig ner till kajplatsen för att se på båtarnas
avgång och ankomst. Så fick de syn på honom och ropade.
“Nej, men titta, är det inte Hans som står där! Hans, känner
du inte igen oss? Det är moster Ester och morbror Krister!
Vart är du på väg?”
Han såg framför sig hur han snabbt lämnade båten trots
kaptenens protester. Snart var han nere på kajen och slöts i
moster Esters famn. “Jag är på väg till ett pojkhem och jag
vill inte dit. Rädda mej!” “Inte ska du behöva komma dit.