Samhällets barn - Läs en bok

– Ja vi får dä no besvärlit opp te kyrkbyn i dä här väjalage
mä möen snö å driver, men dä ä ende daen i vecka som dä går
nåen buss te stan. A en vet inte hur väre blir senare, svarade
Abel lite betänksamt.
Hästen kämpade hårt med att ta sig fram genom den myckna
snön och de djupa drivorna. Ibland sjönk han ner till buken i
snön medan släden stannade kvar uppe på drivorna.
– Heltan åsså! skrek Abel. Nu börjer dä te å snöa häf-tier
åsså.
Sikten försämrades och när de kom ut över de stora
mossvidderna tappade Abel orienteringen och blev helt
utlämnad åt hästens förmåga att hitta den rätta vägen. Det
påminde Hans om när han själv gick vilse på väg till skolan.
Hur skulle det gå i dag? Han kände sig rädd.
Den gråkalla vinden och de vassa snökornen bet hårt i deras
kinder och hästen frustade av ansträngning. Smält snö och
svett blandades på hans rygg och länder. Ånga steg upp från
kroppen och letade sig fram till Abel och Hans och stack fränt
i deras näsor. Ibland var häs-ten tvungen att stanna för att hämta
krafter. Han flämtade och ångmolnen stod som en sky ur de
stora näsborrarna.
Resan till kyrkbyn tog lång tid. När de kom fram hade
bussen redan passerat.
– Nåen bussresa te stan blir dä inte, sade Abel och rev sig
bekymrat i nacken. Heltan åsså!
Snöandet hade avtagit och molnen syntes skingra sig och