Samhällets barn - Läs en bok

kapade av råttans svans och kastade sedan iväg råttan som
mat åt kråkorna.
– Du var mej en fan till att vara träffsäker, sade Hans, när
Mojen återvände med sin trofé som han lade till de övriga.
– Det är inte alltid jag träffar så här bra, ibland bommar jag
också, sade Mojen lite urskuldande.
– Nu kan jag svara på din fråga, fortsatte han och stoppade
tillbaka kniven i slidan. Hit kommer det ibland en del kärringar
för att välja ut något vackert och sött barn, men som du ser är
jag djävligt fräknig och rödhårig och lite skelögd. Ingen vill
väl ha en sån grabb, förstår du väl. Men som sagt, nu är det
nog snart dags att hamna hos nån bonndjävel och det gör nog
du också snart, ska du se. Du, fortsatte han, ta den här gamla
sillburken och smyg dej ner till hallonhäcken därborta och
sno några hallon, så ska vi kalasa på dom.
Hans tog emot en rostig sillburk som säkerligen legat i gräset
en längre tid, tittade bort mot hallonhäcken och sade:
– Törs jag? Tänk om någon ser mej?
– Stick! sa Mojen, jag visslar på dej om det kommer någon.
Hans försvann snabbt till hallonhäcken och plockade den
gamla sillburken full med härliga bär och skyndade sedan
tillbaka till Mojen. Tillsammans åt de snart upp hallonen.
– Vill du bli min kompis? frågade Mojen.
– Ja visst, sade Hans. Varför frågar du det?
Mojen räckte fram sin hand till Hans som tog den och sedan
sade han: