Samhällets barn - Läs en bok

ibland att någon gårdmusikkant sökte sig till hemmet och bjöd
på sin musik. Men kommentarerna bland grabbarna kunde då
låta så här: “Nä, tacka vet ja Frälsis, dom är ballare”.
Vintern började göra sig påmind. Det typiska Mälarvädret
med snö, dis och slask före jul och nyår, innan januarikylan
satte in, var inte uppskattat. En dag stod Hans åter inne på
föreståndarens expedition, som vanligt med ett bultande hjärta
och med en olustig känsla i maggropen. Han kunde av Föris
min utläsa att det var något allvarligt på gång. Föris satt bakom
sitt skrivbord och granskade Hans, medan han slog med en
linjal i ena handflatan. Hans snurrade nervöst på en knapp
som höll på att lossna från blusen.
– Du har en faster i stan? började Föris.
– Det är en fosterfaster och hon heter Elin och jag har
en morbror och moster också, men dom vet jag inte var dom
bor. Dom har jag inte fått träffa sedan jag var fem år.
– Jag frågar efter din faster och inte efter några andra
avbröt, Föris tvärt och fortsatte med högre röst: Det är till din
faster som du åker. Är det några flera?
– Det är dom enda jag har att åka till.
– Vad pratar du med dom om när du är där?
– Om allt möjligt, sade Hans, som nu började ana vart
Föris ville komma med sina frågor.
– Du har pratat skit om Eolshäll, eller hur?
– Det har jag inte, svarade Hans.