Samhällets barn - Läs en bok

det passar. Jag är ta mej fan jämställd med zigenare och tattare,
mer är jag inte värd i deras ögon.
För varje dag som gick gnagde sig bitterheten allt djupare
in och på söndagen hade den nått kulmen. Han var hembjuden
tIll en kamrat för att tillsamans med dennes föräldrar och syskon
lyssna på radion. Det var årets stora sporthändelse, fotbollslandskampen
mellan Sverige och Danmark. Alla engagerade
sig lidelsefullt i händelsernas förlopp. Alla utom Hans. Känslan
för Sverige var borta, han tyckte inte att han hade något
fosterland, som alla svikit honom. När de andra led över att
Sverige höll på att förlora matchen gladdes han och när
danskarna gjorde mål jublade han spontant.
– Bravo! Bravo! skrek han och klappade händerna.
– Är du inte klok pojkfan! skrek pappan. Sitter du och
applåderar våra motståndare?! Stick åt helvete pojkdjävel.
Hans fick inte höra slutet på matchen. Han motades ut ur
huset.
Nu blev dagarna på Skenäs tunga och svåra för Hans. Vart
han än kom så blev det en stund med avsked. Det värsta var
att nu sökte inte Gudrun upp honom längre när arbetsdagen
var slut. Detta ökade hans hat och bit-terhet, han kände, sig
bara att blivit utnyttjad av henne. Han slarvade med sina
arbetsuppgifter och försökte hålla sig undan så mycket som
möjligt, han blev trotsig och tungsint. Växthuset med vinstockar
och persikoplantor, som var baronens och friherrinnans
ögonsten och där de anställda var tillsagda att inte äta av dess