Samhällets barn - Läs en bok

Han kämpade vidare. Det var ju omöjligt att gå tillbaka
eftersom fotspåren yrde igen lika snabbt som de bildats.
Som i en dvala vandrade han vidare trots att kölden i hans
kropp bedövade honom både fysiskt och psykiskt.
Han såg framför sig en syn om hur de skulle finna hans
döda kropp när snön smält undan och våren kommit. Han
såg en kyrkogård. En öppen grav med en kista i. Han såg
hur Abel och Lydia stod och grät vid graven. Hur Abel
ångrade att han varit så hård mot honom under den korta
tid han varit hos dem. Hur Josefin lade ner en bukett
vitsippor på hans kista och sjöng en av sina vackra psalmer.
Bilderna som rann upp i hans hjärna gladde honom och
gav honom en inre tillfredsställelse medan han irrade
omkring. Allt det vackra hans syn framkallade gav honom
en stark längtan att bara lägga sig ner och invänta döden
som nu gav honom känslan av befrielse.
Då dök en annan syn upp, grym och grotesk. En flock
rävar som slet och rev i hans kvarlevor. Släpade delar av
honom med sig till sina lyor. Inget skulle bli kvar av honom
att finna. Endast hans ryggsäck och några klädtrasor. Inför
denna syn försvann hans önskan att lägga sig ner och dö,
den gav honom istället nya krafter och mod att kämpa vidare
i snöstormen.
Hans hade helt tappat begrepp om tiden. Han visste inte
hur länge han irrat omkring i skogen, när han plötsligt tyckte